För en tid sedan landade den här fina boken i mitt postfack. Sedan dess har jag bläddrat i den otaliga gånger och stannat lite extra vid de bilder som är tagna i vår förra lägenhet. Ida var en av de sista som besökte oss innan vi flyttade därifrån, och så här i efterhand så är det ett så kärt minne att ha kvar… bilderna som är dokumenterade i just den här boken. En tid då det bakom kulisserna rådde flyttkaos, oro och stress inför något nytt som vi ännu inte visste något om.
Jag får ofta frågan om jag inte saknar lägenheten, som var så fin och unik, köket och det stora glaspartiet ut mot innergården. Svaret blir oftast nej, faktiskt inte. Ibland kan jag sakna känslan av att komma ner i köket om morgonen, och låsa upp den där stora porten med de tröga robusta trädörrarna och släppa in ljuset.
Men mest av allt saknar jag sovrummet, eller mest den där Morristapeten faktiskt. Och det går ju ganska lätt att åtgärda tänker jag.
Ida, tack för att jag fick äran att vara med i din fina bok. Jag sparar den på en speciell plats i mitt hjärta.