från soffan

Min vackraste plats är nog den lilla byn där jag är uppväxt, längtar tillbaks ibland men det känns lite konstigt att flytta dit igen när jag liksom gått vidare med livet. Jag har just gett mig in i familjelivet på riktigt eftersom att jag precis har fått barn. Det känns spännande. Samtidigt vill jag så mycket annat, jag vill starta företag jobba med mina illustrationer på riktigt! Jag är stolt över min lilla familj, att jag alltid försöker göra det jag verkligen vill och inte stannar kvar i något som inte känns rätt. Att jag tar livet på största allvar och har väldigt roligt samtidigt. Jag tror att prestationsångest hör ihop med skapandet, så man får försöka ta det när den känslan smyger sig på... när man får ny inspiration så brukar det oftast ge med sig tycker jag. Kram! Ps. Du har så fina färger hemma.

Det där vilsna brukar ju "bara" vara en period. Sen plötsligt är det bort! Så håll ut. Min vackraste plats är lite överallt. Men allra bästa är Galata bridge i Istanbul och så hemma i skogen hos mamma och pappa. Och jag vet aldrig riktigt vart jag är på väg om jag tänker efter, fast jag brukar alltid lite i efterhand tänka att jag alltid verkar veta vart jag är på väg... Stolt blir jag av mig själv, mina kolleger och mina vänner, hela tiden! Fortsätt för guds skull med ditt fantastiska bloggande och dina finfina bilder!

Jeg vil meget gerne efterlade mine tanker her ved dig Læser jo altid dine, men jeg giver ikke rigtig lyd af mig selv :) 1: Den smukkeste plads jeg kender, er nok vesterhavet langs hele vestkysten af Jylland. Havet dér er så voldsomt, stærkt, og samtidig dybt afstressende at kigge på. Det er sjældent jeg kommer der efterhånden, og jeg tager meget oftere til havet her på østsiden af Jylland. Det er også godt, men det 'giver' mig ikke det samme. 2: Jeg er på vej til et nyt kapitel af mit liv. Jeg skal være mor for 2. gang. Jeg havde aldrig troet jeg skulle have flere børn, og jeg mærker jeg er meget taknemmelig samtidig som jeg har haft svært ved at vænne mig til tanken. 3: Stolt... Jeg er faktisk stolt af mig selv. Efter en hård skilsmisse for nogle år siden, er jeg stolt af den måde jeg er kommet videre på, og ikke mindst har fået min datter videre på også. Og så er jeg stolt af min hverdag, min datter, og min kæreste. Kram fra Maria.

Min vackraste plats är mitt hem, den är vacker för att den är trygg! Håller även på att skapa en vacker plats strax utanför Varberg, har bestämt mig för att göra det jag o många andra drömmer om, starta ett Bed and Breakfast, Strömma Farmlodge! Jag är alltid påväg någonstans, försöker alltid hitta ny kraft och inspiration. Ibland stannar jag upp o vilar. Men jag är på väg mot nya mål och drömmar. Jag är väldigt stolt över mig själv som nästan helt själv renoverat mitt blivande B&B. Och börjar nu se ljuset, se att de snart är klart, där jag är Nu! Så är jag allra mest stolt över mina barn som har fått stå ut med allt målande och tapetserande de sista månaderna!! Tack för en otroligt vacker blogg!!

Har inte märkt att hjärtat har varit borta. Tycker alltid att det är så fint här, både i bild och ord! Prestationsångesten bor här också nu och jag önskar att jag bara kunde sopa bort känslan av att jag borde göra saker bättre.

Märkligt nog dök det uppe en plats i huvudet som jag längre inte har tillgång till. Barndomens alla somrar tillbringades i Jämtlands skogar. Och där - mellan den röda stugan och utedasset - stod björkarnas vita stammar och tallarnas susande precis utanför gärdesstaketet och var bara den vackraste blandningen av svalt och robust! Och kroppen skvallrar stort om vart jag är på väg. Magen är stor och där inne är det någon som rör på sig, hickar och har sig. Men huvudet hänger inte med och jag kan inte för mitt liv förstå att vi inom en månad kommer att vara fyra istället för tre. Stoltast är jag över mig själv och min livskamrat - hur vi genom alla dessa kämpat och kramats och lyssnat och förändrats och surat och tittat på varandra! Ha det fint i pausen!

1. En röd stuga vid hälsingkusten, granskogen inpå knuten och det mörka outgrundliga Bottenhavet hela vägen till horisonten. Där är det vackrast för det är där jag hämtar kraft och energi, det är där jag känner mig riktigt hemma trots över 20 år i Paris. 2. Jag har ingen aning om vart jag är på väg, bara att jag lämnade tryggheten och kastade mig ut i det okända för ett par år sen och att det har lett mig in på vägar jag inte ens visste fanns. Och så länge det känns bra i magen att gå på den vägen, så länge jag gör saker jag tycker om att göra, ja då gör det inget att jag inte vet vart jag är på väg, tvärtom. "Life has more imagination than you" har visat sig stämma många gånger, så jag fortsätter att utsätta mig för risken att det faktiskt kan bli bra... Men prestationsångesten och den påföljande handlingsförlamningen lurar runt hörnet varje dag här också, och jag försöker sänka ribban, intalar mig att bra också är gott nog många gånger. 3. Utan tvekan mina barn, dessa två fina, självständigt tänkande varelser som jag ser växa upp. Och även lite stolt över att jag har trott på mig själv och det jag gör, och att det börjar ge resultat trots att vägen hit varit både lång och krokig. Jag kommenterar sällan, men tittar ofta in för att inspireras av dina fina bilder och texter. Tack!

Min vackraste plats, hm, det är svårt, det beror på hur man tänker. Men den vackraste fysiska plats jag har sett är definitivt höga kusten. Här hemma i den lilla stad där jag bor finns det ett par parker som är som lättillgänliga smultronställen - bara att hänga där och få lite grönt i lungorna mitt i stan liksom. Och så tycker jag mycket om att titta in hos mina favoriter här på nätet - du är ju en av dem! Tycker det är en så givande plats att befinna sig mitt i. Bland andras tankar, kunskaper, erfarenheter och bilder. Annars, med risk för att låta patetisk får jag nog säga där min man finns. Överallt där han är trivs jag. Patetisk eller inte - så känner jag. Nuförtiden funderar jag ibland på om jag har satt ribban för lågt för mig själv. Känns aldrig som att mina mål har sträckt sig längre än att försöka göra mitt bästa. Kanske har jag bara varit tvungen att sänka ribban när min kropp inte riktigt har lyckats hålla samma tempo som min hjärna gärna och ofta vill göra. Men jag försöker bli bättre på att VILJA göra det jag KAN göra. Och att göra roliga och intressanta saker oftare, inte bara fastna i slentrian och soffan. Uppåt och framåt har jag aldrig strävat efter som självändamål, utan bara som en effekt av det man gjort eller omständigheter där någon har uppskattat den man är och vad man åstadkommit. Jag tillhör dem som gärna hoppar över att välja mellan uppåt eller neråt när man kliver in i någon av livets hissar. Jag väljer alltid åt sidan. Åt sidan kan man komma hur långt som helst utan att knocka huvudet i taket eller krascha rakt ner i något välcementerat golv... :) Det som gör mig mest stolt är definitivt människor som visar civilkurage! Och människor som vill och vågar bry sig om andra. Och då menar jag inte bara de i den egna familjen (även om det så klart är jättebra och viktigt också) utan de som tar sig tid för andra som de inte direkt känner. Kanske i form av volontärarbete. Eller biståndsarbete. Människor som arbetar för alla människors lika värde och sätter en ära i att sätta demokratins och solidaritetens flagga högt. Det var bara det. :) /helena

Min vackraste plats är på vårt lantställe nu. Och på senaste tiden har jag varit ganska stolt över mig själv. Jag tror att jag är på väg på ett stort äventyr dessutom.

Vackraste platsen jag vet är i någon kärs varma famn eller i en riktigt gammal skog där jag får krama knotiga träd. Jag vill vara på väg mot ett liv i bättre harmoni med mina värderingar och när mina barn säger klokheter och visar emapti blir jag stolt!