Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Om internetklimatet och pressen kring att vara perfekt

Tycker att det bubblat av så mycket fin ärlighet i bloggosfären på sistone. Linda skriver om hur tufft det är att driva sitt hjärteprojekt och få det att gå runt, Emma skriver om kroppshets och utvalda vinklar, Anna skriver om pressen och stressen för bloggare nuförtiden. Tre väldigt läsvärda inlägg. Känner igen mig i allt och kände också att jag behöver skriva av mig lite om denna perfekta värld som internet blivit.

Jag började blogga för 10 år sedan ganska precis och har verkligen älskat det så många gånger. Det har gett otroligt mycket. Både när det kommer till att hålla igång kreativiteten, träffa människor, det har gett jobbmöjligheter etc. Men på sistone känner jag att jag tappat geisten mer och mer, och har funderat lite på varför, och när jag läste Annas inlägg kände jag lite att hon satte huvudet på spiken. Nuförtiden ska bloggarna vara som magasin. Fotona är stylade till tusen, kläder på outfitbilder är så dyra att en måste spara i ett år för att kunna köpa ett plagg typ, folk renoverar som om det inte fanns någon morgondag, äter frukostar för en hel månadslön, och flyger till höger och vänster som om vi inte hade en miljö att ta hand om.

Jag tror att det är här jag har tappat bort mig själv som bloggare. Jag är ingen Influencer som får en massa grejer gratis, blir bjuden på pressresor, tjänar storkovan och har råd med dyra outfits och frukostar. Jag är föräldraledig, varje dag ser ungefär likadan ut, de flesta av mina kläder har blivit för små sedan jag varit gravid och jag går fortfarande runt i gravidbyxor eftersom jag hela tiden måste prioritera vad jag ska köpa varje månad. Vår lägenhet har en del renoveringsbehov men det är samma sak där. Skriver upp på listor vad jag vill göra och köpa när vi så småningom har råd. Och vet ni? Det är så himla lätt att känna att en inte duger på nätet då. Så lätt att tänka att ingen förmodligen vill läsa om min vardag med Doris och Basse. Man jämför sig med alla perfekta hem och kläder, fotar själv i vinklar som inte visar stök eller delar av hemmet som inte är ”inredningsmagasin-fint”. Man tar om en bild på sig själv 20 gånger för att inte dubbelhakan ska synas. Och tro mig, jag älskar att fota fina bilder, fånga det vackra i vardagen, går verkligen igång på det.  Däremot går jag INTE igång på att känna press och stress över att vara perfekt.

 

Jag vet att det kan upplevas som jag kastar sten i glashus. För ja, jag har alltid visat upp en fin vinkel av mitt liv. Det är inte lika roligt att fota bajsblöjor, disk och dammråttor. Och jag tycker inte det är det som är det problematiska, det jobbiga är när man tycker att ens fina vinklar inte är fina nog, om ni fattar vad jag menar? Jag har varken tid eller råd att driva ett online-magasin själv, och när det känns som att inget mindre än det duger, då blir det lätt att en tappar lusten, att en bara får pretationsångest. I alla fall jag, som är en person som väldigt lätt får prestationsångest. När pengarna inte räcker till renoveringar och tusen nya outfits, frukostar och resor. Samtidigt är det ju så tråkigt att sluta blogga i perioder när livet är lite mer fattigt och mediokert (utåt sett, mitt liv just nu är freakin underbart!), för då blir det ju så enformigt här i bloggosfären. Då blir det ju bara onåbart content i varenda hörna.

Vet inte vart jag vill komma med det här, mer än att säga hur jag känner, och varför jag inte bloggar lika frekvent nuförtiden. Dels är det alla dessa tankar, och dels är det att jag har ganska lite egentid just nu när jag faktiskt får till att sätta mig och blogga. Det är stress och press helt enkelt. Och det går inte bra ihop med kreativitet. Vi får väl se, kanske kommer geisten tillbaka med ljuset.

 

Undrar egentligen vad som kommer hända med klimatet här på Internet framöver? Orkar vi med perfekt hur länge som helst? Det känns nästan som någon form av masspsykos här på nätet, och kanske även i medelklassen generellt. Men vi vet ju hur mycket Internet-klimat och sociala medier spiller över på verkliga livet, hur det ger ångest, trots att vi vet att det finns nyanser av allt. Varje gång någon går in i vårt badrum här hemma ( som inte är renoverat sedan 90-talet) så säger jag någon ursäktande kommentar, för att jag liksom skäms lite för att det är så fult. Herregud, ska det vara så? Det är ju fan sjukt? Tycker ej om mig själv när jag påverkas på detta vis.

Jag kommer fortsätta fota fint och dela med mig av fint, det är ju det jag alltid har gjort, och som jag tycker är roligt. Jag har även ett intresse både i mode och inredning, och det är det ju såklart inget fel med. Men vi får inte pressas att leva över våra tillgångar, och må dåligt på köpet, det är ju fett ovärt. Det finns fint i vardagliga saker också, och det får vi inte glömma bort. Det är ju där det finaste bor! Vi måste sluta sträva efter det perfekta hela tiden. För om vi inte slappnar av lite snart, om konsumtionen, stressen och pressen fortsätter till förbannelse, då spelar det ingen roll hur fina kläder eller perfekta hem vi har, för då har vi snart inget jordklot. Och jag skulle hemskt gärna vilja ha det ett tag till. Och det vill hon här nere på bilden också. För hon vill gunga till förbannelse. Det kostar fasen ingenting och ändå var det det absolut finaste jag såg idag. Doris i gungan. <3

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 28 Kommentarer

Kära Doris

Du anar inte hur ofta jag funderar på vad som försiggår i ditt lilla huvud. Hur du uppfattar allt. Vad du förstår och inte förstår. Hur dina drömmar ser ut om natten.

 

Sen funderar jag på vem du kommer att bli. Vad du kommer tycka om när du blir större. Vad du kommer gilla att göra. Hur du kommer prata.

 

Och när du blir ännu större, hur kommer världen runt omkring oss se ut? Vad kommer bli dina hjärtefrågor?

 

Trots att jag är så nyfiken på vem du kommer att bli, hur du kommer att tänka, så är jag redan nu nostalgisk över att det kommer gå för fort. Att bli mamma är så otroligt fint, och trots att alla åldrar förmodligen har sin charm, så kommer jag sakna de knubbiga små mjuka låren, ditt lena lilla huvud som bara har fjun än så länge. Hur du luktar när du precis vaknat.

 

Kommer sakna att du nästan varje gång går med på att jag gosar med dig och trycker in näsan i din nacke och pussar dina små fötter.

 

Kära Älskade Doris, vad livet är fint med dig. Finare än jag någonsin kunnat ana. Ser fram emot allt vi har framför oss.  Jag lovar att försöka vara en så bra förebild för dig som jag bara kan. Jag lovar att göra mitt bästa. I alla lägen.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Fredagsblommor och fredagstankar

Går runt och känner mig så himla tacksam hela tiden. Är det åldern? Att jag blivit förälder? Fattar ingenting. Ungdomens cynism och bitterhet är som bortblåst, och det var en ganska stor del av mig, haha! Ta det här med att köpa blommor till exempel. Det är ett typiskt tillfälle då jag känner mig tacksam. Går liksom verkligen och tänker på vilken obeskrivlig lyx det är att kunna lägga pengar på blommor, vin och en god fredagsmiddag typ. Och fastän man kanske skulle kunna tycka att vi bor lite halvtrångt i en tvåa går jag och är så nedrans tacksam, för jag tänker på familjer som skulle göra vad som helst bara för att få bo i ett utrymme lika stort som vår hall typ. Att vi kan planera sommarsemester, fundera över vad vi vill ha för tapet i hallen, att vi är friska och mår bra – SÅ NEDRANS TACKSAM!!! Vad tror ni? Spelar kanske ingen roll vad orsaken till tacksamheten är. För avsett om det är ålder eller föräldraskap eller livet i stort så är det ju fint att vara såhär tacksam. Det är ju så lätt annars att glömma bort vad förbaskat privilegierade vi är i ett samhälle där saker som renoveringar, en ny outfit och konsumtion i stort ses som en självklarhet.

Nog om tacksamhet.  På tal om snittblommor så älskar jag ju dem, precis som de allra flesta (förutom allergiska kanske?). Det bästa är att de alltid gör att jag städar hemma. Känns liksom så tråkigt att ställa ner dem bland skiten, så de gör alltid att jag får tummen ur (vad är det för uttryck egentligen? Tummen ur arslet? Vem sitter med tummen i arslet, haha?). Hur som är det en stor anledning att jag köper dem. Nu ska jag sluta svamla och ägna  tid åt min dotter som precis vaknat och jollrar bredvid mig. Hoppas ni får en fin helg! Tack för era fina kommentarer på sistone! De betyder massor ska ni veta! <3

SparaSpara

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Livet och lyckan och julen i Jämtland

Om mindre än en vecka åker vi upp till Jämtland för att fira jul. Ser fram emot det väldigt mycket. Var så rädd ett tag att jag skulle ha förstört min känsla för Jämtland när jag flyttade hem och inte trivdes med att bo där. Men så är det verkligen inte. Jag har fått tillbaka samma känsla som innan. Att det är vansinnigt skönt och mysigt att åka dit. När jag bara hälsar på då och då så behåller det sin glans för mig. Det är bara när jag bor där för länge som jag blir uttråkad, hehe.

Hur som, ser fram emot en (förhoppningsvis) vit och krispig jul med våra familjer. Gulle-Doris första jul. Tänk va, förra året när jag precis fått veta att jag var preggo och bara ville spy över julbordet, då sa vi – ”Tänk nästa år, då är det en till liten person här”. Och nu är det nästa jul, och hon är här! 5 månader blir hon – på självaste julafton. Det här året har gått så vansinnigt fort och samtidigt har det känns oändligt långt. Känns som hundra år sedan vi bodde i Östersund. Som hundra år sedan jag var preggo. Så märkligt med tid. Jag vet, kan typ aldrig sluta tjata om det. Bara så fascinerande.

Nu är det fredagkväll. Basse är på jobbfest och Doris har precis somnat. Några minuters egentid. Alltid så guld värt, att få lite tid att tänka fritt. Jag tänker att jag är så himla lycklig. Att jag faktiskt aldrig varit så lycklig som jag är nu. Konstigt att känna så. Att liksom vara sitt lyckligaste. Så nedrans tacksam för varje dag, för allt fint. Samtidigt känner jag en stark rädsla kring att något ska hända, att jag liksom har svårt att tänka att det kan få vara såhär bra.  Vill kapsla in och konservera och linda plastfolie om och lägga i frysen. Spara för alltid.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer