Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY
RSS

att förvåna sig själv.

Det där med att ha en affär är ju liksom det ena och andra. Men vissa dagar är som julafton mest hela tiden. Igår kom lådor från USA med Rifle´s fina. Och det är minsann en allmänt fröjdefull sak att packa upp. – Ojojoj, skrek Liv när hon kom hem från skolan. Så fina!!! Men… mobilskal??? Du??? Du och mobilskal i affären. Alltså. Jag fattar inte nu.

Jag förstod att hon inte fattade. Jag och mobilskal är liksom inte ett. Jag har aldrig någonsin förstått själva storheten med glassiga mobilskal, roliga mobilskal, glittriga mobilskal, mobilskal med lock, mobilskal med öron, allsköns mobilskal. Jag aldrig någonsin fattat varför man ska ha fler än ett om man nu ens ska ha ett. Mossigt, tja kanske. Men jag lovar er att diskussionen har gått het kring middagsbordet kring just detta. Och nej, mitt barn har inte tjugo att radda upp. Hon har två men just nu har hon telefonstopp i en månad. Hon frågade vad hon fick om hon hade telefonstopp i en månad. Ett roligare liv, sa jag. Okej, sa hon  och lade undan telefonen. Nu var det ju mest ett skämt för jag inte hade lust med vare sig mutor eller åtråvärda belöningar för denna sak. Och egentligen är  inte Liv i riskzonen eller vad man nu ska kalla det, för hysteriskt mobiltelefonanvändande. Inte alls faktiskt. Så det där med roligare liv var ju såklart överdrivet. Men ändå. Jag har sett så många som är det, fast i sina telefoner. Små som stora. Och faktiskt, jag kan gå i sorgebitar när jag ser det. Gud, vad de missar, tänker jag. Där med näsan djupt nere i telefonen och världen bara flaxar förbi alldeles utanför.  Mossigt, tja kanske men det är så jag tycker.
 
Men nu var det ju inte det allt handlade om. Snygga var de i alla fall. Rent utav de snyggaste jag sett. Med guld, fast det var svårt att få fram på bild. Men eftersom jag bär på den här lite ambivalenta känslan till mobilskal så blev det bara en sort, en endaste. Fast tre olika. Det räcker bra så.
 
 

 
Däremot har jag inga som helst problem med receptboxar. Det är ju förstås ingenting jag har gått och ägnat tankar åt förren de här dök upp som nyheter hos Rifle. Men nu känns det som om en receptbox borde alla ha. Samla de bästa, de godaste, de man aldrig vill glömma. Bland kokböckernas överflöd i 2000-talets receptfrossa. Bara de bästa i en låda.
 
 
Och som en av mina fina instagram följare uttryckte det hela:
Det är en sådan box man skulle vilja ge i arv till sina barn.
 
Så fint.
 
 
Jag är helt klart med på denna nya tradition. Eller inte ny under solen, men för mig. Här ska samlas, här ska handskrivas och sedan är det ju inte jag som mest lagar maten här hemma men uj vilken receptsamling vi kommer ha till slut. 
 
 

 
Och från det ena till det andra. Jag har kärat ner mig i de här julkorten. Och de här om självaste Nordpolen. Och ser ni under, absolut supertjusigaste mini-printsen. Finns en och en också. Kolla pappers-kategorin vetja!
 
 

 
Det är något med sakerna från Rifle som inte riktigt går att få fram på bild. Det där guldiga som glimrar, det där präglade i korten, de helt perfekta färgerna och hur bra de känns när man håller dem i handen. Personligheten och det vackra tror jag ni ser. Sedan att det är bra grejor också, är ju självklart. Så självklart och som det ska vara att vi inte alltid nämner sådant i affären. FSC-märkt eller återvunnet papper, miljövänlighetstänk i hela kedjan, lokala tryckerier och plockade ihop och packade för hand. Inget konstigt alls.
 
 
Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 9 Kommentarer

om man växer ur chokladkalendern.

Lite kalendertipsigt.Varjemorgonmys hela december.
Istället för choklad.
 Jag köpte en till mamma.

Finns här och kommer på studs.
Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer

det är nästan att man känner vad de tänker.

Precis när solen gick ner och himlen blev sådär vinterblå kom det en hög med magiska figurer till vårt arbetsrum. Vi är lite kära i de fina från LuckyBoySunday. Jag och Linn vrider och vänder på dem och säger att de är så himla mjuka. Baby Alpaca ni vet, kom ni ihåg när jag skrev om Waddler? Det är något poetiskt över de där figurerna, liksom drömlika. Mina barn önskar dem i julklapp. Allihopa. Fast de är kanske för bebisar, säger de. Men jag kan inte få nog av dem ändå, säger Liv. Mest önskar hon sig Bow Jovi kanske mest för hans förträffliga musiksmak. 
Och alldeles nya BonBon Rose. Hur söt kan man tycka. Hon är lite blek och behöver därför lite extra kramar. Jag tror det är samma med den blå.
 

Nu hör det egentligen inte till det viktiga men hon är hela 70 cm lång, den här söta. De är så pass,de stora figurerna från LuckyBoySunday. Först tyckte jag hon var lite dyr, sa min moster. Men nu när jag ser hur lång hon är tycker jag precis tvärtom. Det är inte ofta de är så långa, de magiska figurerna.
 
Och här är MissWhite. Inte 70 cm men himla fin ändå.

Det allra mest viktiga är egentligen hur LuckyBoySunday går tillväga. Camilla Ebdrup & Camilla Kørschen är från Köpenhamn. Textilformgivare med fötterna i konst och mode som bestämde sig för något helt eget. Något älskvärt. Och såklart gjorde de på riktigt vis. Sådär hänsynsfullt och bra som det alltid borde. Allt sker i Bolivia. Allt stickas i små kooperativ ute i byarna. Superbegåvade kvinnor för över en inhemsk sticktradition som alltid funnits till de magiska figurer, filtar och kuddar. På så vis ger man befolkningen bra jobb och allt sker enligt rättvist och bra sätt.  Man använder sig av ullen från Baby Alpaca, lika mjuk som kashmir. Baby Alpacan är ett slags lamadjur som betat i tusentals år där bland Anderna och med sina mjuka små vadderade fötter som inte sliter på själva jorden och ömtåliga
ekosystem.
 
Viktigt men också självklart. Borde vara så för allt och alla. Alltid.

Och en till 70-centimetare. Med en liten rund boll till svans. Det sägs att han älskar att kalasa, dagarna i ända. Till skillnad mot hans lite blekare tvillingbrorsa som mest bekymrar sig för vädret.
 
Hade det varit julen 2003 eller 2004 eller 2007  hade det defintivt legat varsin magisk figur med poestiskt sinne i bästa presentpåsen. Världens finaste klapp, den allra första julen.
Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

advent.

 
Det närmar sig med stormsteg
 och jag tittar ut på den glittriga frosten och tänker att den nästan är som snö.
Åtminstone när solkatter gnistrar till det lite extra.
 
Jag var så innerligt nöjd med förra årets julkalender hemma hos oss. Blir helt varm i hjärtat bara av att tänka på den faktiskt.  Såklart var jag  tvungen att göra den till min sida i Family Living, i nummer 6 som fortfarande finns i butik. Men där fick den lilla staden lite mer finess än julen 2012.
 
 
 
Såhär skrev jag i november 2012: Gör lista av juliga saker och lägger de små händelserna i din kalender. Allt för att inte gå miste om hela juletiden. Att stanna upp och för att inte hela december ska gå i rasande fart och så missade man allt det fina. Jag vill inte tänka att jag är sådan som missar, men förra årets (tänk förrförra) december var rent ut sagt hemskt illa i den synvinkeln. Och såklart, vad är väl bättre och mer självklart än allt det där juliga. Allt det där som vi brukar göra mellan varven men så ofta med andan i halsen och stressen i magen.

Så nu ska här kalendern proppas full med både det stora och det lilla som hör vår familj och jul till. Oavsett om det kan låta självklart så kan det ändå vara en liten adventskalender som får ordning på allt. Som får åtminstone mig att stanna upp och känna julefrid.

 

Och spånarkväll hade vi om det julviktigaste för oss. Och på sidan 106 i Family Living får du 24 julkalenderuppdrag serverade. 24 hjärtliga små uppdrag som mest bara myser till det lite, sätter glans på december och puttar all julestress dit pepparn växer. Och är det än bara för en liten stund så är det i alla fall det du kommer minnas när du lägger huvudet på kudden till kvällen.
 
Och husen då, så himla pefekta, i alla fall för en sådan som jag som alltid är ute i sista minuten. Lyft på hustaken sådär lite i smyg när det finns tid över. Och om du upptäcker att snön faller som mest precis innan du somnar. Då kan du lova kvällspromenader i snö som yr, med polkagrisar i fickorna. Pulkaåkning under stjärnorna och snälla snöbollskrig. Där den som förlorar får grilla marshmallows till alla de andra.
 

I affären finns husen, tejpen och papper.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

nio år.

 
 
Framförhållning har jag aldrig ägt. Inte min man heller tyvärr. Jag önskar mig det ibland och tänker att det hade varit bra. Men kalas blir det alltid ändå. Trots snabba kast och megasnabbfix. Viggo fyllde nio och kalasgästerna hade plötsligt minskat till mindre än hälften sedan sist. Men om det var det han önskade, då fick det  så bli.
 
 
Och favoritburgarna avlöstes med önsketårta. Och alla runt bordet susade ooo! En helt perfekt Minecrafttårta. Och efter att jag (som inte fattade alls) kvällen innan fått instruktionen att söka: Minecraft + cake + real life så kunde jag ju se vissa likheter. Sen susade de igen av det förvånade slaget när de förstod att det var pappan som hade bakat tårtan. Och alltså inte mamman.

Han var nöjd. Mycket.

 
Femkampen var igång nästan två timmar i sträck. En gren var något Kinect-aktigt. Och vi målar inte grått i vardagsrummet. Det är bara en fjärdedel och var tvunget för ett jobb. Barnen blev förskräckta och Viggo tyckte att han  kände sig deprimerad där redan vid första penseldraget. Vi vill inte ha gråa väggar, vi vill inte, surade de under hela målningen. Nejnej, kära barn, det blir bara ett hörn och allt är borta innan jul. Lättnadssuck.
 
 
Alla musiktävlade utom Nomi som hade annat för sig.

Liv och jag gjorde godisaskar som var Minecraftzombisar,
 sådär mellan varven och undertiden av själva kalasandet. 

 
Huvudsaken var att de var klara när alla skulle gå hem.

På lördagsmorgonen halv åtta så kom jag på att jag borde klippa Charlies hår. Från långt till kort. Han har velat klippt sig i evigheters evighet men det var bara just precis då det kändes som en perfekt timing. Och sen är det ju så fint med långt. Sen åkte han och Kristo på innebandyturnering hela dagen.

 
Sedan var dags för nästa kalas. Så jag och de här galna åkte för att handla kalasmat.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte med tiden. Men efter lunch där någon gång började vi baka en massa. Och det hade nog blivit klart tills gästerna dök upp. Kanske. Om jag inte hade glömt att lägga de smöriga bullarna i formar och allt bara rann ut och det nästan började brinna. Men man kan tydligen grädda bullar halvvägs, ta ut dem nästan brinnande, stänga av ugnen, få ut allt det där kolsvart brända, sätta på ugnen igen och låta den bli varm, lägga de halvgräddade bullarna i formar och grädda igen. Under ihärdigt tjut av alla husets brandlarm och huslarm. Och det blir bra bullar ändå, så ni vet till en annan gång.

Nomi och Svea startade upp kalaset med lite firarshow för Viggo.
 
 
Min mormor kom. 85 år i ålderskillnad. Tänk, det är jättemånga år. 

 
Lego. Alltid. Alla dar.

Ögonblick. Det är de man sparar på, eller hur?

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 17 Kommentarer
Page 1 of 512345