Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

SUNDAY COLUMN

Om att skriva lifestyle-texter

Ett livsstilsreportage som jag nyligen skrev för Lovely Life stack tydligen i ögonen på somliga. Vi hälsade på hemma hos Cimon och Adnan och i texten berättas att de först tyckte att lägenheten låg för avlägset men nu ”uppskattar vi det lugna läget bara ett stenkast från mysiga Nytorget med sitt livliga restaurangliv”.

Sebastian (jag hittar inget fullständigt namn) hade räknat ut att det avlägsna och lugna läget mitt på Södermalm låg 2,8 kilometer från Stockholms centralstation. Det störde tydligen honom som säger att “alla jag känner som bor i Stockholm sover i en fuktig skokartong som de hyrt på sjättehandskontrakt till groteskt överpris, bara ett par timmars tunnelbanefärd från innerstaden”. Jag tänker att det måste vara ytterst ovanligt att inte känna en enda person som bor närmare än två timmars resa från innerstan i Stockholm.

Det för mig så klart osökt in på veckans snackis, nämligen Mikaela Bleys beskrivning av sin helg på Östermalm i Svd. Bley som kör tryffelpizza på Brillo som fredagsmys med barnen och serverar dem köttbullar på Riche till lunch nästa dag. Visst skrattar även jag högt när jag läser avslutningen i texten där hon berättar att: ”runt nio har alla gått hem och vi kryper upp i soffan med varsin rawfood-glass. Inte för att de är nyttiga, utan för att de är godast”.

Det är rätt tacksamt att förlöjliga folk i livsstilsreportage. Malin Wollin var snabb med sin satiriska krönika där hon beskriver sin egen helg i radhuset i Kalmar som slutar på ett helt annat sätt än Bleys: ”På kvällen dricker vi de sista dropparna ur vinboxen. Inte för att det är nyttigt utan för att det är måndag i morgon”.

Själva poängen med livsstilsreportage är i min värld att inspirera mottagaren på något sätt, och ge tips på nya restauranger och butiker för intresserade att prova på. Om man tar texten om Mikaela Bley, fattar man ju att inte varje helg i hennes liv ser ut så här, utan att hon beskriver sin bästa helg. För att den ska bli av läsvärde för oss andra.

Visst tar Bley i lite väl mycket, men texten vore ju inte så kul om hon berättade att familjen sitter i soffan och ser på Bolibompa som fredagsmys och äter lunch på Donken nästa dag. Dessutom är den publicerad i Perfect Guide som jag tänker mig vänder sig till en publik som är intresserad av att unna sig lite lyx i vardagen. Och alla begriper väl att även Bley emellanåt sparkar ut gubben och kidsen till Humlan på söndagsmornarna. Medan hon själv bakis och håglös ligger kvar i sängen och sträcktittar på tv-serier på Netflix. I ett utslitet nattlinne.

Måste man ta en lifestyle-text på så jävla blodigt allvar? Ja, det måste man tydligen för på onsdagen publicerade DN en krönika i kulturdelen av Malin Ullgren där Mikaela Bleys text diskuteras. Där sägs att detta ”nyspråk är både intressant och farligt”. Enligt Ullgren innebär nyspråket ”att man inte vill skriva ut det som faktiskt berättas” nämligen att det ”helt och hållet handlar om tillgång på pengar”. Kanske är det också det som stör Sebastian egentligen; att Cimon och Adnan verkar ha det ganska bra.

När vi på Lovely Life hälsar på hemma hos folk och gör våra livsstilsreportage tänker vi nog inte att vi vill skildra folk med pengar. Snarare är det deras stil vi vill förmedla. Ibland går detta hand i hand, ibland inte. Ullgren snuddar ovetandes vid detta när hon skriver att kodordet i dessa texter är ”att de har valt”. Däri ligger det mycket.

Visst finns det alltid folk som gärna vill visa att de har gott ställt, men jag tror istället att när människor talar om sina ”val” vill de berätta om sin personlighet, stil och sätt att leva på. Inte bara som ett förtäckt sätt att visa att de har pengar.

Många vill till och med framhäva att deras stil inte alls handlar om pengar som Simon och Adnan som säger: ”det mesta här hemma är prestigelöst. Vi bryr oss inte så mycket om vad det kostar eller vad det kommer ifrån utan har mest vintage-fynd”. Stil är viktigare än pengar 2015.

Det som är nytt i vår tid är det som Clara Lidström berör i ett radioprogram, nämligen att i dag är alla sociala medier-redaktörer i sitt eget liv och väljer hur de vill porträtteras utåt. Det handlar alltså inte enbart om att visa att man har pengar; det kan istället handla om att visa att jag lever ekologiskt och hållbart. Precis som Mikaela Bley valt att skildra sin exklusiva livsstil i media, och gör det med besked, vill Malin Wollin visa att hon är folklig (och gör det ironiskt på Bleys bekostnad).

När vi skapar våra lifestyle-reportage här på Lovely Life är syftet att spegla personerna, deras stil och sätt att leva, och därmed förhoppningsvis inspirera andra på något sätt. Exklusiv, minimalistisk, konstnärlig, bohemisk, lantlig, modern eller vad det nu kan vara; en skön mix tänker vi är spännande att bjuda er på här hos oss. Utan att lägga någon värdering i det hela. Ingen av oss har gått på JMK eller doktorerat i språk, men vi gör så gått vi kan. Vi skriver i intervjuform och återger oftast personernas egna exakta ord för att de ska bli porträtterade som de ser sig själva.

Jag tror dessutom att våra läsare är så pass begåvade och ser syftet med ett livsstilsreportage för vad det är, nämligen att bjuda på en skön inspirerande stund framför skärmen. Därmed kanske vi inte behöver vara rädda för detta farliga nyspråk i fortsättningen. Inte hos oss i alla fall.

Ulrika Randel

e39816ea120b4bf905282ffde83c1b3a

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 13 Kommentarer
Kommentera
Namn *
E-mail *
Hemsida / Blogg

  1. Karin LG says:

    Jag gillar era reportage och tycker verkligen de är stilfulla. “Keep up the good work”, med dessa!

    Bara en sista sväng om genren “Teppanyakihällsartiklar”; I SVTs Gomorron Sverige i onsdags så diskuterade Kulturpanelen SvDs artikel. DNs Björn Wiman, en av deltagarna i nämnda panel, var inne på samma spår som sin DN-kollega Malin Ullgren – att artikeln i SvD ändå handlar om pengar. Att denna serie av helgaktiviteter inte alls är möjlig om man inte har snuskigt mycket stålar. Pengarna är grundpremissen. Han avslutade också med en nypåkommen hypotes varför man blir så arg över denna typ av artiklar.
    <<Vi lever i ett samhälle som premierar och genererar den här typen av beteende och drömmar. Och när vi ser det så tydligt framställt som det görs i den här genren, då blir vi på nåt sätt arga på oss själva. "Är det det här vi deltar i? Är det de här charaderna vi håller på med hela tiden?"<<

  2. sofia says:

    Jag gillar verkligen Lovely life så detta är ingen kritik mot er men att säga att ”det mesta här hemma är prestigelöst. Vi bryr oss inte så mycket om vad det kostar eller vad det kommer ifrån utan har mest vintage-fynd”. Stil är viktigare än pengar 2015.” eller mena att ett annat sätt att vara trendig är att handla ekologiskt är ju faktiskt också en fråga om klass och pengar.

    Jag har läst reportaget om Cimon & Adnans hem och visst finns där säkert vintagefynd men det säger ju sig självt att lägenheten kostat många miljoner. Att handla ekologisk/hållbar inredning är ju dessutom väldigt dyrt och verkligen inte något som alla har råd med.

    Jag älskar själv att läsa inredningsmagasin men ibland kan jag bli lite illa till mods eftersom inredning på sätt och vis avgörs av pengar. 99% av alla familjer som porträtteras i magasin bor i sekelskifte i Stockholm, i fina arkitektritade hus eller pampiga våningar. Så visst definierar pengar på sätt och vis “det fina och inspirerande hemmet”, även om vi gärna vill tro att det inte är så. En tanke bara…

  3. sofia says:

    Bra skrivet och jag tackar ödmjukast för alla fina reportage och för allt jobb ni lägger ner och delar med er av. Tur att alla människor fortfarande har möjlighet att läsa det dom vill. Man lär sina barn att inte mobbas??

  4. Monica Kallin -Ticconi says:

    Halloj !!
    Älskar Lovely Life, i princip allt ni gör!! Alla olika bloggar som finns representerade bidrar till helheten, här finns nåt för alla !!
    Era hemma hos-reportage är verkligen intressanta och ger massor av inspiration, men kanske framför allt, energi, energi till att kanske vilja ta tag i det där projektet man borde gjort förra veckan, eller kanske förra månaden :) Och det är väl ändå det viktigaste kanske , att man faktiskt blir inspirerad till att köra sitt eget race och följa sin egna stil samt sina egna DIY-ideer,även om man kopierar här och där, eller hur ;)
    Och med den egna plånboken såklart.Jag har faktiskt aldrig förstått mig på de som säger att snygg och inspirerande inredning handlar om pengar, för inget kan vara mer missvisande. Vacker inredning handlar inte om pengar. Punkt. Vacker inredning handlar om stil och nästan alltid, om kreativitet. Ful inredning kan vara svindyr, precis som billig inredning kan vara sjukt vacker. Sen att allting kostar pengar,ja, det vet vi ju, men det är ju inte riktigt samma sak.Kommentaren om två timmars tunnelbanefärd från Stockholm får mig att le,går ens tunnelbanan så långt bort, jag menar , då hamnar vi ju typ i Dalarna och det vore ju väldigt bekvämt, för då kan jag ju åka tunnelbana dit och hälsa på min styvfar ;)
    Däremot så tycker jag inte alls om Mikaela Bleys artikel, tycker den bara är allmänt fjantig ,larvig och dåligt skriven.Om den inte är skriven som en parodi eller med väldigt mycket ironi,för då är den ju rolig. Men tycker inte den behöver tas i försvar , heller inte på för stort allvar. Men visst hade hon väl kunnat skriva den lite bättre ?!
    Hur som , gillar det DU skriver, det väcker alltid tankar och intresse :)
    Kram,
    Monica i Rom

  5. Pernilla says:

    Hej! Brukar inte kommentera, ibland hinner jag inte ens läsa hela artiklar men jag inspireras gärna av fina bilder och intressanta ämnen, hem och människor med härlig livsstil. Tycker om språket hos er – personligt och målande – och imponeras av ert driv att förmedla positiva storys till oss andra.

    Det är mycket som upprör i lilla trygga Sverige – och mycket finns det grund för – men en del tycker jag ofta bottnar sig i ren och skär avundsjuka. Är man intresserad av en härlig livsstil, vackra hem och en visuellt inspirerande tillvaro, ja då bjuds det på mycket för sinnet. Inte sjutton bryr jag mig om ifall det som syns på bilderna kostar alldeles för mycket (för mig) eller om jag aldrig själv skulle ha råd med restaurangbesök a’la michelin 5 dgr i veckan.

    Jag lever mitt liv och skapar min tillvaro efter egen förmåga. Har ett ljuvligt hem som varje besökare blir förälskade i – och jag har absolut inga dyrgripar (om jag tänker efter). Kanske har jag stil. Kanske har jag förmågan att skapa ett gott liv, trots att jag numera tillhör den kämpande skaran nyblivna egenföretagare som får fundera över om jag kan ta ut lön denna månaden eller inte. Eller så är jag bara lyckligt lottad över att jag bor i Sverige, kan göra mina egna val och att jag har förmånen att intressera mig av så triviala saker som inredning.

    Kanske är det just det som är skillnaden, att de som argt kommenterar och blir irriterade saknar denna förmågan. Att vara tacksamma för det dom har och göra det bästa av sitt eget liv, inte jämföra sig med andra.

    För majoriteten av Sveriges befolkning ligger egna val och prioriteringar bakom ens livsstil. Endast en liten skara har FÅTT genom att vara extra priviligierad eller BLIVIT UTAN på grund av orättvisa. Oroande kan väl ändå inte vara VAD som skrivs utan HUR man väljer att ta till sig det?

  6. Elin says:

    “Om man tar texten om Mikaela Bley, fattar man ju att inte varje helg i hennes liv ser ut så här, utan att hon beskriver sin bästa helg. För att den ska bli av läsvärde för oss andra.” Det är just det här som jag anser är problematiskt, vad som tidningar, media och du själv anser skapar läsvärde hos mottagaren. På samma sätt som reklam påverkar oss till att köpa vissa produkter till hur modevärlden lägger grunden till dagens sjuka ideal och hur det påverkar oss, på samma sätt bidrar dessa otaliga reportage, intervjuer med människor tagen ur samma eller liknande samhällsgrupper till ett upprätthållande av en norm, en idé, bild, ett ideal och en verklighet, kalla det vad du vill, som majoriteten av jordens befolkning omöjligtvis kan relatera till. Jag skulle vilja säga att den bilden i vissa fall även är totalt verklighetsfrånvänd.

    I själva verket är det en fråga om klass och pengar, som någon i kommentarerna nämnde. Vare sig man vill se det eller för den delen erkänna det, så är det faktum att klass är något som är ständigt närvarande och med det även klassföraktet. Jag skulle vilja påstå att det genomsyrar hela vårt samhälle, rentutav hela världen. Tvärtemot vad du skriver så handlar det 2015 fortfarande om klass och pengar. Vi lever i ett samhälle där klass och pengar är lika med makt. det är inte för alla som den röda mattan rullas ut.

    Självklart är det som du skriver, att livstidsmagasin är till för att inspirera, men det är obehagligt och tveksamt när man i utförandet av dessa gör skillnad på människor och människor genom att i majoriteten av fallen lägga fokus och skildra en viss typ av människor ur en och samma samhällsgrupp, nämligen människor med mer pengar. Det är en verklighet med attribut som inte överensstämmer med hur majoriteten av vi andra människor våra liv, men trots det säljs den bilden in som något som är värd att eftersträva då det är den bild som ständigt porträtteras. Genom att ständigt ge en viss grupp det största utrymmet är man delaktig i skapandet och är en del i vidmakthållandet av ett visst beteende. Det i sin tur förstärker och bidrar till att man delar in människor i grupper.

    När du levererade meningen ”Visst tar Bley i lite väl mycket, men texten vore ju inte så kul om hon berättade att familjen sitter i soffan och ser på Bolibompa som fredagsmys och äter lunch på Donken nästa dag.” slogs jag av en ironisk underton, men jag måste även påpeka att du där satte huvudet på spiken, då det är där problematiken ligger. Det är ett lysande exempel på hur du omedvetet skildrar det liv majoriteten av oss kan relatera till samtidigt som du gör det på ett negativt sätt och på så sätt bidrar till att upprätthålla vissa strukturer och sprider vidare en bild av en verklighet majoriteten av oss människor delar, men som inte , enligt din mening, är vad du kallar av ”läsvärde” och därmed inte värt att omnämnas och på sätt blir den ”vanliga” människan är mindervärdig. Hur har det kommit att det blivit så?

    Vad tror du egentligen händer med mottagaren som ständigt bombarderas med likande eller samma information? Det blir ju en form av vedertagen sanning. Efter ett tag blir den sanningen vanlig och rentutav normal, den blir något att eftersträva. Om något bidrar det till att vinkla.

    Och för att besvara ditt sista stycke, där jag, enligt min mening, tycks ana en syrlig underton ”Jag tror dessutom att våra läsare är så pass begåvade och ser syftet med ett livsstilsreportage för vad det är, nämligen att bjuda på en skön inspirerande stund framför skärmen.” så tycker jag snarare att man borde uppmana till att vara mer kritisk till det man faktiskt läser genom att uppmuntra till att se bortom själva reportaget och att snarare ifrågasätta vad och varför vi får ta del av en viss typ av information, vilket syfte den har och så vidare. Vidare borde vi ifrågasätta vissa strukturer och trycka på förändring när den väl behövs. Slutligen borde vi skildra och hylla oss ”vanliga” människor, utan kanske ett överflöd av varken status eller pengar, vars vardag är nog so rik och fullt med innehåll fast på ett annat sätt. Frågan vi borde ställa oss är varför den ”vanliga” människan inte är värd att skildras?

  7. Maria says:

    Jag har tidigare gjort kommentar hos en bloggare som fick kritik för ett inlägg och jag säger det igen. Bloggare och inredningsreportage kan man påverka och ge den bild av sitt liv man vill att andra ska se och ofta se upp till.
    Min familj blev tillfrågade om att vara med i ett i inredningsmagasin. Vi sa först ja men vid eftertanke ångrade vi oss. Ville vi verkligen visa hur vi bor och visa upp oss. Vi pratade med fotografen och det löste sig på ett bra sätt för oss. Vi var inte med på några bilder, det nämndes inga namn och titlar vi var helt enkelt familjen. I något sammanhang nämndes namnet på vår gård så den som var nyfiken fick väl googla lite. Vi valde att inte ta bilder på våra märkesväskor, kläder mm. Chanelboxarna och märkesväskorna jag har slängda överallt plockades bort tom våra hundskolan från burberry tog vi bort, det nämndes inte att vi har Hermes utrustning till hästarna eller vilka märken vi har på sängarna. Man nämnde inte att vi har ett Kvänumkök eller att vi anlitar både städfirma och har trädgårdshjälp för att hinna sköta vår parkliknande trädgård. Just nu knackade vår trädgårdsmästare på och frågade om vi skulle köra ner tistlarna i hästhagen och med avdragen man får idag är det billigare än att göra det själv. Vad jag vill säga är att man väljer själv hur man själv vill bli porträtterad, man behöver inte ställa fram alla statuspåsar som man nu visst kan köpa på blocket eller vräka på med någon obefintlig titel för att verka intressant. Och ja, vi dricker champagne och äter ostron, hängmörad hjort och vildsvin och ekologiska grönsaker men inte för att visa andra utan för att vi kan, och gör det för att vi tycker om att ha lite vardagslyx.
    Men jag vet också att det finns de som har ett bättre och rikare liv än vad vi har. Vi valde att visa vårt hem. Inte en tillrättalagd livsstil. Mikaela Bley valde en annan väg.

  8. S. says:

    Självklart så finns det personer som kan inreda ett rum för nästan inga pengar alls. Dock så finns det en hybris/självförnekelse i Simon och Adnans, och följaktligen ditt resonemang med att stil är viktigare än pengar. Detta eftersom klass och pengar oftast är en förutsättning för både livsstilsreportage och vad som anses vara god smak/stil. Om vi får lov att generalisera så är det en ganska stor skillnad att inreda ett rum i en miljonprogramslägenhet än i exempelvis en sekelskifteslägenhet vid Nacka eller ett hus på Dalarö (exemplifiering med dina två följande inlägg). Detta har självklart med pengar att göra. Tvivlar ni så sök på SCB för fastighetspriser och lagfarter baserat på kommun.

    Är helt övertygad att en analys av inredningsreportage och andra livsbejakande peppublikationer skulle visa en övervikt på just sekelskifteshus och tjugotalshus. Detta är i sig ett exempel på att klass har med pengar att göra eftersom dessa två hustyper generellt sätt är dyra. Förutom att byggnaderna har vackra inredningskvalitéer som gör dom lämpliga för denna typ av fotografi så är en del av deras inredningsreportagehegemoni troligtvis ett resultat av exklusivitet – det finns helt enkelt inte jättemånga av dessa hus – vilket leder till högre priser vilket i sin tur leder till klass. Tvivlar någon så samkör Lantmäteriets byggnadsregister tillsammans med huspristabeller.

    Skulle kunna fortsätta ett tag till men sätter nog punkt här. Dock så vill jag ta tillfället i akt att tacka redaktionen för en finfin publikation!