Tuva Minna Linn header

I skymningsljuset

_TML7323_TML7212_TML7327

_TML7202

Midsommarhelgen passerar med tryckande värme. Allt är klippigt. Mina handflator mot min sons rygg och min dotters panna. Allt är som jag önskar, och i skymningsljuset studerar jag min älskades profil.

Vi ska vara lediga en stund tillsammans nu. Jag lämnar tangentbordet för bläck mot papper. För att plocka snäckor vid havet och förlora mig i romaner. För att hålla deras händer.

Vi ses om ett litet tag <3

2 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

Falla för att landa mjukt

_TML7148

Jag tar på mig ett vitt linne, det är nopprigt och axelbanden i resår har fått en aningen gråare ton efter all tvätt.
Mot det vita blir det fult.
Linnet korvar sig på ett alldeles särskilt sätt över magen, jag måste ha använt det ofta under min graviditet.
Det känns skönt på något vis.
Lite så som jag känner mig i min kropp, som förkrympt, lite lös, mjuk och svajig.
Jag tar en klunk av mitt kaffe och tänker att det är en känsla som jag inte kommer att kunna återskapa om år från nu. Den förkrympta svajigheten.
Det är min andra kopp denna morgon. Jag har redan letat febrilt efter den grå stengods muggen med det blå fåglarna på, den som jag drack min första kopp ur och sedan placerade någonstans.
Jag vet det för att den är mitt förstahandsval och nu saknas den på hyllan.
Jag är slarvig så.
Inte som min man som håller fast vid en och samma kopp från morgon till kväll.
En dag när jag städar i en hylla finner jag en tjock lädermapp högst upp, dammtäcket ovanpå vittnar om att den säkert legat där ostört sedan vi flyttade in.
I mappen ligger intyg och diplom, små pappersbevis på säkert allt han har tagit sig för under sitt liv.
Det mesta är inplastat.
Inget är skrynkligt.
Inget har legat månader i en ficka eller längst ner i en väska.
Inget har kaffefläckar.

Jag bläddrar en stund i mappen och tänker på hur olika vi är.
I huset där jag växte upp fanns en låda i köket som endast innehöll pennor. Olikfärgade bläckpennor med företagslogotyper blandat med ovässade blyertspennor som någon hade tuggat på.
De dem flesta hade gemensamt var att ingen av dem fungerade.
I hemmet där jag växte upp så la man tillbaka dem där ändå.
Lådan var i anslutning till telefonen så varje gång man skulle anteckna något meddelande räfsade man frustrerat runt i lådan efter en penna som fortfarande innehöll en gnutta bläck.
Det var på den tiden då det fanns en stationär telefon i köket.
På den tiden då någon ropade “jag tar det” och sprang till köket då den ringde.
I stunden då jag tänker på det känns det nästan sorgligt att mina barn aldrig kommer att få uppleva det.
Telefonen vars sladd aldrig nådde tillräckligt långt.
I tonåren brukade jag använda en förlängningssladd som jag drog genom hallen bort till mitt rum för att kunna tala ostört i timmar.
Endel av min vänner hade egen telefon på sitt rum. Det tycktes vara höjden av frihet och lycka då.
Det, och att få röka hemma under fläkten i köket.
Jag fick en annan typ av frihet. Den att få växa fritt.
Den att få begå mina egna misstag.
Den som för mig var osynlig och självklar då.
Inte nu.

Jag har tänkt mycket på min uppväxt sedan min son föddes.
På hur jag har blivit en sådan som inte har en skinnmapp med mina papper.
Kan inte minnas att jag gjorde det på samma vis då min dotter föddes. Kanske för att två barn innebär något annat.
En större familj.
Fortfarande långt ifrån den jag själv växte upp i, men ändå med ett betydande större mått av det kaos som genomsyrar mina minnen.

Juni månad krymper till snart ingenting i min kalender.  Jag spelar Joan Baez på morgonen.
Min son somnar  på min högra arm, så pass tungt att jag efter en stund kan lösgöra den för att skriva med två händer.
Överallt kittlar det av hårstrån som faller från mitt huvud. De som graviditetshormonerna så generöst låtit mig behålla fram tills nu.
I slutet på den fjärde trimestern skall också dem falla.
Falla för att landa mjuk.

8 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Det är doften av att bli fångad

 

_TML7243

_TML7244

_TML7236_TML7142

 

Min värld doftar söt klibbig jasmin och min sons hjässa.
Jag önskar dem bägge varade för evigt.
Det är de vita blommornas tid. Prästkrage, jasmin, hundkex och fläder.
Om kvällarna plockar jag det som blommar för stunden i vår trädgård för att sedan placera en bukett på den gula byrån i min dotters rum. Det var en av de första möblerna vi köpte när vi lämnade staden. Min man har aldrig gillat den.
Kanske blir de där buketterna en sådan sak jag kommer att göra även om många år från nu. Jag tycker om tanken på att förankra minnen i dofter.
De håller en särskild plats.
Kanel och gulsåpa. 
Det var doften som slog emot mig då jag öppnade den tunga dörren till mitt barndomshem de dagar min mamma beslutat att lämna jobbet tidigt.
Det är doften av att bli fångad.

En morgon i spegeln så ser jag mig själv igen.
Utan det hormonella flimret för min ögon.
Inte den jag var, utan den jag är nu.
Den nya identiteten som har tagit form likt ytterligare en årsring växt runt ett träd.
Vi närmar oss varsamt slutet på den fjärde trimestern.
Den sista tappra blomman på den lila orkidén från mataffären vissnar, den som jag fick av min dotter då han föddes.
Det mesta talar för att jag kommer behålla den för alltid. Jag är sentimental så. Har alltid varit.
I min ungdom kunde jag hålla fast vid ett skrynkligt Daimpapper om det var så att jag ätit den samma dag som en viss pojke kysst mig.
Allt det där vittnar om någon slags försök att äga minnet och tiden, genom att befästa det i materiella ting.
Att vara rädd för att förlora det.
Helt enkelt.

Jag tänker en kväll i juni, att minnen som lever i dofter är att föredra.

8 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

En dag är allting annorlunda

_TML6761

 

En kväll ser jag min pappa hålla sin mammas hand.
Tillsammans räknar de trappstegen hon skall kliva upp för på det språket jag aldrig lärde mig att tala.
Tillsammans räknar de långsamt till tre.

Jag tänker mycket på händer.
Livet blir så påtagligt när man ser på dem.
Min sons små fingrar virade om mina.
Hans mjukt knytna näve mot lakanet då han sover.
Vecken där underarm blir till hand, den plats där en tydlig handled ännu inte riktigt finns.

En dag är det kanske jag som söker stöd i denna hand.
En dag räknar vi kanske långsamt till tre.
En dag,
är allting annorlunda.

 

11 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Strömma

_POD4976_POD5016

_POD4970_POD4958_POD4919_POD4920

_POD4971

_POD4973_POD4942_POD4930_POD4935_POD4948_POD4986_POD4953_POD5014_POD4983_POD4964_POD5062_POD5076

Vi åkte till Varberg i fredags för att gratulera Kristin, Jennie och Marina som tillsammans skapat en bok.
Så himla stort, fint och imponerande att de lyckats knyta ihop detta tillsammans. Boken är ett porträtt av Marina och hennes Strömma Farmlodge, jag köpte mig såklart ett exemplar men har bara hunnit bläddra igenom den och titta på bilderna än så länge. Vilket givetvis inte är så bara när Kristin stått för bildmaterialet <3
Om du är nyfiken så kan du köpa ett eget exemplar här.

Kristin och jag fann varandra för många år sedan nu.
Länge har hon varit lite av mitt vattenhål i blogg-världen. Det är på många sätt ovärderligt att ha en vän som pysslar med detsamma som man själv gör. Att kunna mötas bakom det skrivna ordet och ventilera tankar, tvivel, beslut och förändringar.  Med Kristin kan jag göra det på ett sätt som jag kanske inte gör med någon annan. Just för att vi följts åt så länge, och för att jag alltid på något ätt känner att jag vet…att hon vet.

Väl i Varberg passade på att sova en natt på stadshollet. Fint att få en liten semester från sängen hemma som jag tänkt att jag ska bädda rent i en vecka minst. Sedan avslutade vi med en dag i Apelviken.
Och jag tänker att det där med närhet till havet kanske inte är så dumt ändå. Jag, som oftast rynkar pannan och talar om blåst när någon vän vill flytta nära ett hav här i norden.

1 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer
Page 1 of 3612345...102030...Last »