Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Jag heter Tuva Minna Linn, på min blogg skriver jag främst betraktelser utifrån inre upplevelser men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt. Här ryms också en blandning av sådant jag finner inspirerande med en förkärlek för moderskap, musik och estetik som är bohemisk, vild och genuin. Jag är även hjärtat bakom vintagebutiken Odd Lovin’.
Tillsammans med min man har jag lämnat flera städer bakom för att till slut hamna på landsbygden i en missionskyrka byggd och till stor del bevarad i originalskick från 20-talet.

Du som önskar är välkommen att kontakta mig på, tuvaminnalinn@oddlovin.com

Flyttkortet

Det har blivit dags för mig att flytta ifrån Lovely Life.
Så tacksam och glad för den tid jag har fått här, för att jag till och med fått gå och komma tillbaka igen. För relationerna och för förtroendet att göra min grej.
Och tack, framförallt till dig som läser.
När jag tidig höst bad om att få veta vad du önskade av den här platsen så gjorde jag det för att jag kände intuitivt att jag behövde röra mig åt ett annat håll, eller åtminstone stå fast där jag var. Det var väldigt betydelsefullt för mig att få bli bekräftad i detta av dig som läser.
För det är just det som spelar roll för mig, vad som händer när mitt möter ditt.
Jag vill inte ensam definiera den här platsen.
Jag kan inte.
Och någonstans där blev det tydligt för mig att jag ville göra någonting annat, bygga någonting tillsammans med likasinnade, från grunden.
Någonting som känns mer i linje med mitt mål.
Att få skriva och dela med mig av mina tankar och upplevelser.
Alltid att få skriva.
Har längtat så efter att få visa er min nya plats uppe bland molnen, och nu är det äntligen dags.
Välkommen till,
The Northern Sisters Collective

När jag i det sista pratat lite om detta i smyg med någon vän så har jag såklart fått frågan, “vilka blir ni?”
Och när jag svarat på det så har jag känt nästan som att jag skulle kunna gå av på mitten av stolthet.
Så glad över detta kollektiv <3


Annacate
Lina Östling
Nanna Van Berlekom
Strenghielm
Anna Malmberg
Elin Lannsjö
Babes in Boyland
Och så jag då, som ni hittar under samma vanliga namn, Tuva Minna Linn.

Hoppas att ni vill följa med!
Och stort tack till Lovely Life för dessa år <3

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Tre Oktober texter.

_TML0779

2014

“Jag spelar Tom Waits och vet inte riktigt var jag ska börja.
Lönnen i vår trädgård har fält alla sina löv och hunden lämnar sommarpälsen efter sig över vårt mörka golv.
Det är den tiden nu.
När de första kalla nätterna träder in.
Och det är alldeles särkilt då man bor på en ny plats, i ett nytt hem, där man egentligen vet mycket lite om sanningen kring isolerade väggar och golv.
Allt liksom återstår att se.

Den gamla gamla syrénen behöver beskäras.
Och jag längtar efter mina vänner, efter tid att skapa och efter en rytm som jag kan dansa till.”

 

2015

“Allt övergår, från det skarpa till det dova.
Jag tänker på det när jag kör längs vägen mellan min arbetsplats och mitt hem. Det finns inte längre några tydliga gränser mellan löven på träden, ingen explosion.
Det röda och det gula sticker inte längre i mina ögon,
allt är varsamt.

Det slår mig att det är i dessa tider jag trivs bäst. Precis som vårens första sol och försommarens gröna gräs aldrig har landat väl hos mig.
Jag hör hemma i den natur som avtar för att sedan lämna.

November ligger framför. Och jag sjunker djupare in i mig själv.
Som alltid.
På söndagar kör jag genom bokskog fram till ett litet slott där jag sitter på en yogamatta på andra våningen, jag lyckas till större del än vad jag trott, att delta utan självmedvetenhet.
Jag kommer att fortsätta så, för att se vart det tar mig. Jag tänker att det kommer aldrig att vara så lätt och samtidigt så svårt att göra, som i november.

Längst ut på mina fingertoppar blir huden torr och liksom fnasig, det bildas små små sprickor, och jag tänker på allt som är trasigt.
Det finns ingenting i det som längre skrämmer mig.
Inte ens de allra vassaste av kanter.
Min bästa vän säger att jag förmedlar känslor med ett visst eftertryck. Och jag tänker att hon har rätt i det.
Jag tänker att jag förlorat mycket för att jag bibehållit en bild av mig själv som transparent. En bild som bara till viss del är sann.
I min avslutande mening säger jag någonting i stil med, att du är inte som jag.
Och hon svarar att hon vet.
Hon försäkrar mig även mjukt, att det är någonting som hon har fått lära.
Att ha ett öppet hjärta. “

 

2016

“Varje minut som passerar är mjuk då jag håller hennes rytm.
Och vi måste inget mer.

Det är dagar med urtvättade kläder, grön modellera mellan fernissade golvplankor och vattenfärgade händer över badrumskakel.
När tiden finns att göra klart och lyssna för att sedan även stanna i den tystnad som följer efter färdigt, att fråga en gång till och plocka varje sten.
Då är varje minut som passerar mjuk.
När jag inom mig möter måste eller bara med stanna, stanna…stanna.
Och jag tänker en stund på det vackra i rödbetsfärgade handflator och hur blåbär som tinat trängt in likt ådror i handmålat porslin. Det är så vackert att det kittlar under huden, som ljuset ifrån städer sett från ett flygplan om natten.

Jag lämnar tekoppar efter mig där jag går.
Hon lämnar sommarens sista blommor, trubbiga kritor, klistermärken och kläder som är vända ut och in.
Jag tittar på mig i henne och funderar över hur jag ska kunna leda över de vägar där jag ännu inte själv hittat fram.
Men jag inser också att jag förstår henne.
Vi står en stund vid sidan om och ser på barn som hand i hand dansar i en ring. Hon iakttar ordlöst för att sedan hämta en bok och be mig läsa. Och jag kommer aldrig att ens lätt putta henne i ryggen mot att vara någon som hon inte är.

För jag vet att hon kommer att dansa.
I städer, skogar och över stränder,
genom nätter,
då alla andra slutat och i ensamhet.
Jag vet, för i mig ser jag henne.”

 

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Alltings rörelse

Processed with VSCO with g3 preset

Med rädsla är det annorlunda.
Den rusar så snabbt genom bröstet att jag omöjligt kan följa den. Hjärtat vill som alltid göra ett försök.
Hjärtat.
Åh.
Hjärtat.
Aldrig tänker hon att det inte ska gå.

Jag förlitar mig åt sinnena.
Med blicken fastnaglad där himmel möter mark låter jag hösten fylla mig.
Allt ska riktas utåt.
Och jag vet i det att även detta skall passera.  För med säkerhet är det det enda som jag alltid vet och aldrig glömmer.
Alltings rörelse.
Jag lyssnar på kornas monotona betande. En kör av starka käkar som pressas samman för mig att grunda mig i.
Och någon gång då spricker himlen upp.

Hjärtat ger upp och slutar rusa.
Det är som om hon nu står en bit bort, ser på mig och vill ha svar på frågan,
varför jag inte följde henne?

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer

På Dalarö

_TML0794

_TML0799

_TML0801

_TML0807

_TML0819

_TML0827

_TML0833

Förra helgen träffades Mari, Anna och jag tillsammans med våra familjer ute hos familjen Strenghielm Nord i deras fantastiska hem på Dalarö.  Jag förälskade mig så i ljuset och känslan av värme som mötte mig innanför dörrarna.
Vi åt hemmagjord pizza med barn högt och lågt och drack sedan vin tills klockan närmade sig 02. Det var så himla fint, och jag tänker ibland på alla de möten som aldrig skulle uppstått om jag inte gång på gång ändå valt att hålla mig kvar i den här digitala världen.
Det är såhär års som jag brukar bli ambivalent och känna ett stickande behov av att lämna. I år blir det inte så. Mycket tack vare allt det ni lämnade efter er här.  Jag har burit orden nära och vill också säga att dessa ligger till grund för hur den här platsens framtid kommer att se ut.
Snart ska jag berätta mer för er om det.
Och jag kan faktiskt knappt vänta <3

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer

Tyst & stilla

Processed with VSCO with m1 preset

Jag stirrar på en bild efter en annan. Det är redan med viss känsla av november i min blick.
Jag vet det för att ingenting längre tycks passera med lätthet.
I mina flöden blir det tyst och stilla.
Vad ska det vara bra för?
För vem?
Varför?

Är frågor som så ofta jagar mig när mörkret och den höga luften drar in.

Jag låter en tidig sol blända mig genom bilens fönsterglas. Som om jag tänker att den ska sippra in genom tårkanalerna och vidare ut i min kropp. För att helt naturligt kunna finna den plats som börjar att bli kall.

Min man talar om innerfönstens frånvaro. Och jag lyssnar bara halvt.

En fredageftermiddag möts vi på den plana delen utav Götgatan. Han bär en perfekt sittande kavaj och för ett ögonblick så minns jag vilka vi en gång var. Han är vackrare än alla människor jag mött, han är också allting som jag inte är. Det är inte alltid lätt, men jag vilar i att motsatsen hade varit svårare. Kanske till och med hopplöst förödande.

Det är i september månad som jag börjar måla.
Och jag inbillar mig att jag nästan kan höra hur sådant som sedan länge gått i baklås inom mig sakta öppnas upp. Det är svårt att sätta ord på, och kanske inte heller meningsfullt. Kanske är det just det ordlösa uttrycket jag söker att förlora mig i. Friheten som kommer i att inte behöva göra någonting varken rätt eller bra.
Något som bara är mitt.
Jag blir glad av spåren som färgen lämnar efter sig, kring ett torrt nagelband, på ett klädesplagg eller undersidan av min arm.
De skvallrar tyst om en tid som är alldeles ny.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar
Page 1 of 6112345...102030...Last »