Tuva Minna Linn header

Solar plexus

_POD5089

Vissa av dagarna har jag fortfarande gårdagens nattkräm kvar i ansiktet och äter tjocka skivor brieost till lunch.
En av de där dagarna tar jag ett bestämt tag om botten på en blå ikeakasse och häller ut delar av den som jag varit på en obäddad säng.  Sju par jeans som går att dela in i två epoker, de med hög midja och utsvängda ben och de som är lite trasiga. När tyget möter mina lår så är det som att återse en gammal vän från någon stad där jag levt och plötsligt höra hur min accent får en ton som gått förlorad.
Det är som att minnas en bit av sig själv, en vars betydelse underskattats. Jag har alltid känt ett alldeles särskilt obehag inför den sortens saknad. Med den blir det uppenbart för mig hur mycket känslor som finns arkiverat i våra årsringar. I mina finns relationerna som jag aldrig ville leva utan men ändå lever utan.
Ibland möts man på en gata, ibland susar bilden av ett ansikte förbi i något av vår tids flöden. Och för ett ögonblick uppstår kontakt med saknaden.
Du fattas mig.
Och sedan. Ingenting mer.

Min son söker sin syster i augusti.
Och när hon får honom att skratta öppnas ett rum inom mig, precis vid solar plexus, där ingen någonsin varit.
En plats jag själv inte ens visste fanns. Kanske uppstår den i ögonblicket? Kanske har den alltid funnits där som ett reserverat rum bredvid de andra, där golven redan slitits, färg krackelerat och flagnat.
Där människor finns och där människor fattas.
Ut genom den öppna dörren flödar en orange nästan rödfärgad värme som på mindre än ett ögonblick når varenda cell i min kropp.
Jag står i köket, på det rutiga linoliumgolvet som är täckt av månader av smuts (en mor före mig valde grått mot svart istället för vitt av just den anledningen). Det är första gången då det sker.
Och med det.
Blir jag aldrig densamme igen.

Hos min bästa antikhandlare finner jag en kruka som är stor och blå och väldigt många år.
Den är sprucken och lagad där, säger han och pekar osäkert på en slarvigt klistrad nagg.

Vem av oss är inte?
Svarar jag och betalar.

10 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Folktales by Gold Dust Collective

Skärmavbild 2016-08-19 kl. 12.43.46Jess-Dick-1

GoldDust_Aimee-73 Jess-Dick-2

Fat&theMoon-2  GDC_SarahColeman-49Tehya-12

1436383155390 1463552854896 1461001465312

 

Minns inte hur jag hamnade hos Gold Dust Collective, men jag blev i alla fall kvar en längre stund då sidan innehöll så mycket av det jag tycker om. Särskilt inspirerad och glad blev jag över deras porträtt av en rad kreativa själar som lever och verkar kring Nevada City och Yuba river. Folktales är ett pågående bokprojekt som fotografen Kate Alves och stylisten Nikia Schwarz  (grundarna av Gold Dust Collective) beskriver såhär;
“After the Gold Rush of 1849, the natural and cultural landscape was changed forever. Since then the Yuba River canyons have continued to attract a hungry and spirited crowd, albeit in search of a different kind of gold. They are artists and musicians, farmers and midwives, doctors, lawyers, teachers, radicals and hermits, Buddhists and atheists, and everything else imaginable an unimaginable. They are each beloved integral pieces of the tapestry, even the ones who don’t want to be bothered. Change is inevitable, but to the extent that they are able to capture a lifestyle that has shown incredible perseverance over many decades, they intend to try. Their hope is to produce a living homage to Nevada City and the greater Yuba River Watershed community as well as to to illustrate how deeply a place informs its inhabitants.”

 

All photos by Kate Alves – via Gold Dust Collective.

1 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Den arm som ständigt bär

_POD7106

Jag spelar Tom Waits på morgonen, dimman därute lättar och min son vänder sig beslutsamt från mage till rygg. Det är ett första steg till någonting annat. Jag klappar händerna högt som om jag vill överösta det faktum att någonting inom mig brister. Med honom blir allt svårare. Att hålla och tids nog släppa.
Jag kan ana det långt där inne och även längs kanterna av det som är jag.
Identitetsprocessen tröttar ut mig, en ständigt närvarande drift att vilja kännas vid och vila i den jag blir nu. Jag söker mig till litteraturen och musiken för att andas.
Det är uppenbart så, att jag behöver den meditativa aspekten av orden.
Jag var ingenstans beredd på den känslomässiga omställning ett andra barn skulle medföra för mig. I bröstkorgen växer en törst efter systerskap, efter stammen.
men det är så svårt att sträcka ut den arm som ständigt bär.

5 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 10 Kommentarer

Österlen

_POD6784 _POD6786

_POD7081

_POD7040

_POD7076 _POD6906 _POD6918 _POD6961

_POD6937 _POD6967   _POD7008

_POD7031

Vi spenderade ett dygn på Österlen i början av veckan. Det innehöll allt det där som är så himla magiskt i sin enkelhet, vita bönor i tomatsås, rökt makrill, sand under fötterna, en eld i mörkret, vin, musik och att somna till ljudet av vågor tätt intill sitt barn.
Zeo och jag var dessutom vakna så pass tidigt att vi fick se när solen steg upp i horisonten. Så länge sedan jag faktiskt såg en soluppgång. Och alla de jag sett har nog oftast varit förknippade med viss olust över att natten kommit till enda.
Den här var någonting helt annat.

Under min uppväxt ägde mina föräldrar ett antal folkabussar som vi reste land och rike runt några veckor varje år. Min mamma byggde om dem invändigt så att de rymde oss alla, fyra barn och två vuxna, och hon kände till varenda parkeringsplats i norra Europa där det fanns rinnande vatten. Jag kan fortfarande minnas varma nätter i Paris och regniga dagar på Gotland då vi bäddade ner oss och lyssnade när någon av mina föräldrar läste högt ur C.S Lewis böcker om Narnia. Det är ett speciellt sätt att resa på. Sedan jag själv fick barn har jag funderat mer och mer kring just det där, vad jag vill visa dem, samt hur jag bäst gör det möjligt.

 

6 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Blåklockornas blad

_TML3528_TML4694

Blåklockornas blad har bleknat nu.
Jag går längs landsväg och genom skog när jag slås av hur starkt förankrad den första doften av hösten är i städer för mig.
I kastanjerna på St Pauli kyrkogård i Malmö, i varenda nedförsbacke där jag cyklat i Västerås och i vindarna över Södermalmstorg.
Jag drar ut samtliga lådor från kattvinden och försöker besluta mig om vad som är av vikt att spara. En militärgrön anorak med huva knölas ner i påsen med sådant som skall skänkas.
Han ser på mig och på den, säger sedan att jag bar den ofta i staden då jag behövde gömma mig för omvärlden.
Det är en tunn jacka, en för tiden då sommar övergår i höst.
En för att möta vindarna på Södermalmstorg, med en huva stor nog att avskärma sig från bruset.

Jag behöver den inte mer.
Bilden av den jag var då ter sig som ett vagt hologram. Jag söker hennes axel med en hand som har åldrats, utan att nå fram.

8 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer
Page 1 of 3912345...102030...Last »