Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Some people are born with tornados in their lives, but constellations in their eyes. Other people are born with stars at their feet, but their souls are lost at sea.

01_Q3A7347_IsabellNWedin_webb07_Q3A7281_IsabellNWedin_webb04_Q3A7332_IsabellNWedin_webb03_Q3A7364_IsabellNWedin_webb05_Q3A7305_IsabellNWedin_webb06_Q3A7385_IsabellNWedin_webb08_Q3A7401_IsabellNWedin_webb09_Q3A7425_IsabelllNWedin_webb02_Q3A7355_IsabellNWedin_webb

Photography- Isabell N Wedin
Dress – Odd Lovin’

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Ljuset är allt

_POD1916 _POD1927 _POD1938_POD1962_POD1943

 

Det är en ledig måndagsmorgon med rimfrost och solsken.
Jag försöker fånga ljuset som faller in i vårt hus.  Ljuset är allt tänker jag. Och för en kort stund blir även höljet av byggdamm och hundhår vackert.
Jag tänker på den ro som jag inbillar mig skall infinna så snart vi är nästan klara.
Det måste bli så, ber jag min man försäkra i den djupaste premenstruella känslogropen.
Som när man i fallet,
greppar efter den där enda tunna grenen som kan återställa balansen.

Under tiden fortsätter vi att flytta ännu ouppackade lådor från ett rum till ett annat.
Vi beslutar oss för att låta golvet i den stora salen bli mörkt. Bara vi inte slipar, klagar jag.
Jag kan inte med det, det allt för släta och kontrastlösa.
Mina sinnen söker det som avviker.

Söker efter spåren.
(Efter såren).

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 9 Kommentarer

En längtan

_POD1844

_POD1850

_TML4815

Julen passerade i en andhämtning.
Vi kommer hem igen från Södermanland och bäddar med nya täcken i huset där ingen eldat på fyra dygn.
Jag sover ändå oroligt.
Lyckas lokalisera en längtan inne i mitt bröst, den viskar om ett slut.
Ett slut på året då jag gjorde mitt bästa men aldrig lyckades stanna i det. Ett slut på året då drömmar kolliderade och min lust till kreativitet långsamt kvävdes.
Eller ändrade den kanske form?
Det har varit mycket.
Med flytt, nytt jobb, körkort och inte minst ett litet barn.
Det är också den meningen som jag måste ta mig själv tillbaka till, gång på gång. Jag tycks fastna i värderande kring huruvida jag kunnat göra annorlunda, trots att jag vet att det inte tjänar något till.
Trots att jag vet.
Tanken väcker mig 05 och stannar hos mig under morgontimmarna.

Jag saknar ingenting.
Allt jag vackrast velat vilar i min hand nu.
Men även på den platsen förblir livet komplicerat, halt och skört.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 11 Kommentarer

Det bästa vi kan

_POD1778_POD1789_POD1792

Man skulle kunna tro att julen redan passerat hemma hos oss, den lilla har slitit ner det mesta av glittret från granen och samtliga hyacinter har redan vissnat. Siffran på olästa mail i min inkorg närmar sig 100 och hunden släpper de sista av sin päls över golvet.
Han säger att januari blir en långsam månad, och det måste också jag välja att tro på.
I nästa andetag berättar han om ett fönster där det regnar in och en kortsida där man ännu inte riktigt vet hur mycket som är skadat. Och jag känner stor skam över min frånvaro i renoveringsprocessen.
Stor skam.
Men nu ligger tre dagar av ledighet framför mig, jag ska delta, backa lussekatter, ha långa samtal med min bror som landat i vårt gästrum och besöka ett tivoli med min dotter.
Och påminna mig själv om att det bästa vi kan alltid är gott nog.
Så måste det vara.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Nära

_POD3629

Din integritet är en av de starkaste jag mött, så sa en av mina närmsta.
En av få.
Och jag har tänkt mycket över det till synes paradoxala, att vilja vara nära, men samtidigt backa för intensiteten som uppstår där.
Jag har alltid haft svårt att veta var jag står i relation till andra. Kan minnas hur jag som barn ville vara någons bästa vän, eller helst inget alls.
För jag visste vad det innebar att vara någons bästa, men vad det betydde att vara någon för någon som hade en annan någon ännu närmare, det var både svårt och smärtsamt.
Och ibland tror jag att en del av mig fortfarande är kvar där.
En del som behöver veta exakt vad hon kan vänta sig av dem hon släpper nära.
Och jag fattar ofta ett beslut i samma rädsla, de att inte sträcka ut en hand, de att inte säga,
just så som det faktiskt är.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 8 Kommentarer
Page 1 of 212