Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Vecka 41

_TML6545

_TML6557

Under den fyrtioförsta veckan faller regnet, han lämnar köksdörren öppen och det kalla linoleumgolvet möter mina fötter när jag smyger ner för trappan en eftermiddag.
Jag håller mig mycket för mig själv.
Försöker göra sådant som jag vet att jag mår bra av.
Läsa poesi.
Promenera i skogen.
Skriva.
Somna.
Lyssna på vattnet från kranen då badkaret fylls.
Blunda.
Bryta tystnaden för en stund och ta in något från dem jag håller närmast.

Det är återigen dagarna i livet då jag när som helst skall föda ett barn. Jag har haft så svårt denna gång att se vad som väntar mig på andra sidan. Min erfarenhet av att föda ligger mellan mig och framtiden som en tät ridå.
Korta stunder tänker jag att jag nog är redo.
Långa stunder tänker jag att jag aldrig kommer att bli det och att det egentligen inte spelar någon roll.
Jag tänker på allt som jag gjort i livet trots rädsla, trots att jag inte varit redo.
Och det blir tydligt för mig att det är dom besluten som ligger till grund för allt som betyder någonting för mig.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 5 Kommentarer

Vi faller så, som dominobrickor

_TML9483

Jag gråter påskhelgens första tårar i bilen strax efter kl 09 på Skärtorsdagen.
Det gör hon också, sittandes strax innanför grindarna på förskolans gård.

Jag hör oss båda. Det är en synkroniserad uppgivenhet. Säkert smetar den ut hennes påsksmink lika mycket som min mascara.
Jag fumlar efter papper men finner en tunn tygnäsduk med brodyr i facket mellan sätena.
Ibland är moderskapet så fysiskt att jag vill riva min hud.
Att jag bara för en kort kort stund vill få minnas hur det kändes innan. Då, när jag var ensam om mitt blodomlopp.
Som alltid slås jag av en kraftig impuls att slita upp min telefon ur fickan och ringa min egen mamma för att gråta i hennes öra.
Det är en kedjereaktion.
Vi faller så,
som dominobrickor.

Jag besparar henne gråten.

Strax under min bröstkorg vilar mitt andra barn. En ultraljudsbild säger att hen kan tänkas vara redo att lämna min kropp under påsken.
Jag ser mig själv utifrån genom den smutsiga rutan.
Med näsduken och den kletiga mascaran, med den stora magen och med den gråtande tvååringen.
Jag ser ett hem till så många liv.
Ett växande, pulserande blodomlopp som ständigt töjs. Och jo, det smärtar visst.
Hur skulle det inte kunna?

Ingenting är så fysiskt.
Det är att vara ett berg.
Och samtidigt bära ett.
Det är att alltid i hjärtat veta säkert.
Och samtidigt alltid vara rädd.

Det är att aldrig mer vara ensam.
Det är att alltid vara ensam.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 5 Kommentarer

Ett utkast från februari

_TML6254

När sjörapporten i P1 möter mig genom radion en kväll så slår jag inte längre av per automatik. Jag finner något där som jag just då behöver.
Den monotona rösten, den repetitiva monologen. Som ett mantra men ändå inte.
Att lyssna på ett språk som är mitt men ändå inte mitt. Det känns hemma och vilt främmande på precis samma gång.
Budskapet är oviktigt.
Det är känslan det frambringar i min kropp som det handlar om.
Och jag tror just där och då att jag har saknat någonting. Kanske är det ett verktyg mer än något annat.
Kanske är det någon att sitta tyst med.
Någon som hör vad jag är rädd för, utan att jag för den skull behöver verbalisera det.
Veckorna passerar och jag går längre in mig själv, i den stora ensamheten.
Och ännu har jag inte bestämt mig för vilken färg den har då den landar i mitt bröst.
Jag trodde inte att det skulle vara så.
Jag trodde att barnabärandet, barnafödandet och moderskapet skulle vara den stora gemenskapen.
Jag trodde att upplevelsen rentav skulle vara ensamhetens motsatts.
Jag hade nog fel.

Under tysta hundpromenader slår februariregnet mot mina bleka kinder och jag fastnar med blicken på björnbärsbuskarna i kohagen.
Vi brukar plocka bären om sommaren, min dotter och jag.
Nu är grenarna nästintill kala bortsett från några skrumpna löv längst ut på kvistarna.
De skiftar i en lilabrun färg nu. De som vägrat att släppa taget.
Jag står stilla i regnet och stirrar på dem.
Funderar en stund över varför jag förväntar jag mig så mycket mer av mig själv?
Varför jag alltid kämpar emot när allt som är jag vill skrumpna och blekna i kylan.
Jag vet att jag kommer att blomma igen.
Så varför förväntar jag mig egentligen mer.
Precis som om jag inte vore en del av samma kretslopp.

Jag ångrar mig på en lördag.
Egentligen har det kommit krypande, som små stickningar under huden, men på lördagen blir det definitivt.
Jag behöver visst den här platsen.
Och jag är fri att sätta ramarna för den, allt annat är antaganden om hur saker och ting kanske borde vara.
Jag tänker på Bodil Malmsten,
Hon skrev att den virtuella världen var den som passade henne bäst, där kunde hon vara flyktig och svävande lätt, ändra sig, utplåna det tidigare skrivna och börja om.

“När jag skriver är jag nöjd om jag kan göra det nu. När jag skriver vill jag röja väg åt det jag försöker formulera, sedan vill jag inte vara med. Sedan får någon annan ta över.
Sedan är jag redan någon annanstans”

“När jag skriver vill jag göra det i rörelse, i rymden, på ett moln, på min hemsida. Alltid hemma men ingen vet var”

Jag kände mig träffad av hennes ord och har funderat mycket över min relation till den här världen. Hur jag under så många år alltid stått med en stadig fot i den och en lite lätt utanför, alltid redo att vända om.
Kanske kommer jag aldrig riktigt ifrån det. Det kan också vara så att det är omöjligt för en sådan som jag att känna på annat vis. Att integritet och självkritik alltid kommer att skapa ett slags avståndstagande som jag behöver förhålla mig till.
Jag vet att jag vill skriva nu, för att sedan vill släppa det fritt. Sällan går jag tillbaka till någonting som redan är skrivet, det har redan fyllt sin funktion. En upplevelse har illustrerats. Och där tar det slut för mig.

“…sedan är jag redan någon annanstans”

Jag slås av att det ligger ett lite skamset hölje över att ångra, trots att det är så mänskligt.
Men beslutar mig för att det ändå är så, att det är det mänskliga som jag alltid kommer att vilja representera före något annat.
Det som hela tiden pågår parallellt med allt det andra i den väl filtrerade verkligheten där vi möts, du och jag.

Och med det sagt så är jag här igen.
“..alltid hemma, men ingen vet var”

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 12 Kommentarer