Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

“Ibland är du oerhört lycklig”

Det är i slutet av april.
Under två dygn ljuder kornas smärtsamma råmande genom byn där jag bor.
Det är nu de separeras från sina kalvar, förklarar min man.
Jag lyssnar till dem om natten.
Deras plåga sammanblandas med sydvästliga vindar och piskande regn. Allting slår så hårt mot vårt otäta sovrumsfönster, och jag vet inte hur eller när jag somnar.
Jag läser Roberto Bolano och förälskas av enkelheten i hans språk. När det kommer till det skrivna ordet så är det just sådana stycken som fångar och berusar mig.
Jag läser dem om och om samtidigt som urdruckna kaffekoppar radas upp i min bokhylla.

Och någonstans inom mig, i slutet av april, sticker det till av en längtan att stryka ett streck och försvinna. För mig är det en välbekant känsla, den att längta hem.
Den att längta hem utan att veta var hemma är.
I form av en plats.
Kanske blir det aldrig så för mig.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer

Dag 21

_TML6754

Jag söker efter något som ska inge en känsla av återvunnen balans. Den där tunna grenen som trotts att den långt ifrån kan bära ens vikt är tillräcklig för att förhindra fallet.
Tankarna är flyktiga, oxytocinet för dem precis vart de vill. Jag kommer på mig själv med att bara flyta med i de mest absurda tankegångar.
Allt är så primitivt.
Min främsta uppgift nu är att nära och skydda ett barn. Och för mig har det alltid varit viktigt att kunna göra det med inget annat medel än min kropp. Aldrig vill jag göra mig beroende av materiella ting för just detta.
Det är det enda.
Allt annat är ruckbart.

I minnet försöker jag med viss desperation att lagra,
de mjuka lanugohårens formation över hans axel.
Det lilla pustande ljudet som följer efter varje gäspning,
de tre långa fransarna på hans vänstra ögonlock,
och djupet i hand blick,
det som viskar om en gammal själ.

I mitt hjärta saknar jag redan den här tiden, i samma stund som jag lever den.

Jag gråter fortfarande ibland.
Av sömnlöshet och vätskebrist och av hur hjärtat och identiteten expanderar.
Vid ett tillfälle låter jag de dömande tankarna, om mina förmågor och mitt tålamod härja fritt. Nästan som när man stått emot impulsen att klia på ett ilsket utslag under en lång tid och tillslut ger efter.
Som vassa naglar river upp brinnande hud.
Så känns det.
Jag vet vad det kommer att kosta mig men i stunden är jag allt för sårbar för att stå emot.

Vid ett annat tillfälle lägger jag min högra hand mot min vänstra kind och försöker finna tröst i den genom att endast fokusera på värmen som den alstrar.
Kroppen känns som ett korthus i vårvinden.
Som om rester utav mig hänger på mina axlar och torkar i solen. Och för det kan jag också gråta.
Jaget, så konkret och samtidigt så flytande.
Men så möts vi,
och i djupet av hans ögon finner jag svaret på frågan,
om vem jag är nu.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Eko

Vi särar på oss första gången på hans sjunde levnadsdag. Jag behöver uppsöka läkare och vill inte exponera honom för miljön. Det rör sig kanske om 30 minuter allt som allt.
Jag står lutad mot en vägg precis intill dörren och observerar tomheten som bor i min kropp nu.
Hjärtat slår i min bröstkorg och följs av ett kraftfullt eko från den plats där han låg.
Hans behov av min fysiska närhet är lika verkligt som mitt behov av hans. Vi ska bli två nu, för alltid sammanlänkade men i varsin kropp. Jag tänker att det är en process som behöver sin tid, som vi aldrig bör slita och dra i.
Det regnar en stund varje dag den veckan, små vitsippsbuketter visnar på fönsterbrädan och jag slår ibland ett öga mot min garderob, väljer dock att stanna i mina gravidtights och min mans mjuka t-shirts.
Jag är inte redo än, för den som jag ska bli nu.
Jag har rest längs den här vägen förut, jag vet att den leder hem, tids nog. Och denna gång är jag inte särskilt rädd. Allt kommer att återfå sin kontur. Jag vet det nu.
Innan jag somnar rör sig min hand i cirklar över den mjuka hud som ombesörjer platsen där han vuxit, hans första land.
Jag håller honom nära.
Och i takt med att han andas läker också hålet inom mig.

Min son.
Zeo Indigo Lou.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 9 Kommentarer

Den fjärde trimestern

_TML5481

Den sjätte natten smyger jag in på hennes rum då hon sover, lägger mig nära och gråter tysta, tunga tårar i hennes hår. Det är välkänt, att varje början också är ett slut.

Det här är slutet på tiden då det bara var vi.
Aldrig kommer den igen.
Och mitt i allt det ljuva måste gråten därför också få finnas.
Jag saknar hennes kropp bredvid min i vår säng. Rörelserna och sättet att andas som bara är hennes.
Min dotter. Hon som på så många sätt befriade mig, från mig själv.
Mina händer skakar av rädsla att inte räcka till den natten.

Det är den sköraste tiden av alla.
Den fjärde trimestern.
Den man brukar kalla bebisbubblan.
Jag tänker på allt som ryms i den, på tårarna och den läkande, läckande kroppen.
På sveda, sår och blodsmak i munnen. På kallt kaffe, stel nacke och katastroftankar.
På dödsångest.
Allt detta blandat med det mjuka.
Allt detta i samma mirakel.

Jag önskar att vi talade om det mer. Alla vi som någon gång vistats på denna planet.
Jag önskar att den fick vara filterlös och sann.
Historien som handlar om livets början.
Den som handlar om födelsen, av både en mamma och ett barn.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 9 Kommentarer

En tidig morgon i april

_TML6642

Kvar på mitt skrivbord står tekoppen.
De sista kaffedropparna på botten har ännu inte torkat helt.
Jag studerar den en stund där den står, som ett monument över hur lite vi vet om livet, det som väntar oss, nästa timme, nästa minut.
Tekoppen säger mig att allt vi har och vet är nu, kanske tydligare än vad någonting annat tidigare gjort.

Värkarna mötte mig samma morgon som då när jag placerade den där.
De tilltar snabbt denna gång. Inte så långa som jag minns dem men med en helt annan kraft. Några timmar passerar. Jag står i solen i köket då jag rycker till mig en urtvättad turkos kökshandduk för att gråta några förlösande tårar i, jag vet inte då att jag inte kommer att släppa handduken ur min hand fören minuten innan han är här.
Jag vet inte hur nära det är.
Jag upptäcker att samtalet tar emot, att känslorna från förra gången jag ringde det där samtalet pressar på sådär som bara en gammal sorg kan göra när vi förnimmer den rent fysiskt.
Jag är inte rädd för att mötas av samma svar, att där tyvärr inte finns någon plats för mig.
Men jag behöver ägna en stunds sörjande åt att det hände mig. Då.
Sedan ringer jag och vi bestämmer oss för att åka.
Det är en resa på 40 minuter som just denna morgon kanske blir 25.
Jag känner allt.
Ifrån någonstans inom mig där jag aldrig tidigare varit utsöndras ett dovt, mullrande ljud som vandrar upp genom magen, bröstet och ut ur min mun samtidigt som min nacke kröks bakåt.
Det är inte ett skrik.
Det är ett åskväder.
Det är ett uttryck för smärta, men jag kämpar inte emot. Jag kan andas djupt.
Det är fortfarande en plats där jag kan vara om jag bara låter mig själv följa med i det som sker.
Jag får stanna på parkeringen och utanför hissen i väntrummet på akuten för att släppa ut det där kraftfulla mullret från botten inom mig.
Väl uppe i korridoren på förlossningsavdelningen pekar en undersköterska mot rummet längst bort och förklarar att vi ska gå dit.
Tre barnmorskor följer med. Jag tror att de hör på åskvädret från min kropp att det kanske kan bli en för lång bit att gå. Det är nog därför.
Jag hinner precis stiga in i rummet och släppa den den turkosa kökshandduken då den första reflexen att krysta slår igenom varenda ven och led i min kropp.
Jag hör att de säger mitt namn, att de söker kontakt och vill att jag ska göra olika saker med min kropp, med mina ben, att jag ska vrida mig kanske? Vara stilla kanske?
Men ingenting är längre möjligt.
Jag slipper alla pipande maskiner, alla nålar och sladdar och till och med den vita sjukhusrocken mot min hud.
En till krystvärk slår igenom mig. Och med den vet jag säkert att nästa blir den sista.

Det var aprilväder, med en sol som just stigit upp då han kom.
Han är alldeles ny.
Men jag vet precis vem han är.

Det har jag alltid vetat.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 12 Kommentarer