Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Platser X 3

_POD7098

 

På en plats i skogen ligger delar av min hunds vita päls, som bortglömda pölar av snö mittemellan sommar och höst.
Jag borstade henne där i skuggan av träden en av de varmaste dagarna. I samma ögonblick då jag passerar dem slås jag av tanken på att de kommer att bli kvar där enda till fuktig november. De kommer att möjliggöra direktkontakt med minnet av värme på ett sätt som kommer att göra ont.
I mitt blod är det fortfarande vår.
Och jag funderar över den kropp som burit barn, och sedan inte mer. Sedan kanske aldrig mer.
Det finns ett skifte där. Ett steg som kanske inte är lika vacklande för alla,
som för mig.

Mannen från Berlin kommer åter i slutet av augusti.
Han äger huset närmast vårt och jag finner viss glädje i att lamporna åter lyser där om kvällen.
Med trädgårdsredskap från en annan tid tar han sig varsamt an trädgården som vuxit sig fri under två år nu.
Det är svårt att säga hur gammal han är.
Han verkar inte besvärad.
Kanske är det han plats att andas på.

Kanske befinner han sig också i ett skifte som ingen ser,
tänker jag och adderar 486 sidor Kafka till min samling.
Till min plats att andas.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

The mind I love must have wild places, a tangled orchard where dark damsons drop in the heavy grass, an overgrown little wood, the chance of a snake or two, a pool that nobody´s fathomed the depth of, and paths threaded with flowers planted by the mind.

1519770_964996786854931_8286604508577238690_o 11062935_964996750188268_7670662628947469178_n

 

Photography – Isabell N Wedin
Vintage dress – Odd Lovin’ 
Muse – Mi
Quote by Katrine Mansfield. 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Solar plexus

_POD5089

Vissa av dagarna har jag fortfarande gårdagens nattkräm kvar i ansiktet och äter tjocka skivor brieost till lunch.
En av de där dagarna tar jag ett bestämt tag om botten på en blå ikeakasse och häller ut delar av den som jag varit på en obäddad säng.  Sju par jeans som går att dela in i två epoker, de med hög midja och utsvängda ben och de som är lite trasiga. När tyget möter mina lår så är det som att återse en gammal vän från någon stad där jag levt och plötsligt höra hur min accent får en ton som gått förlorad.
Det är som att minnas en bit av sig själv, en vars betydelse underskattats. Jag har alltid känt ett alldeles särskilt obehag inför den sortens saknad. Med den blir det uppenbart för mig hur mycket känslor som finns arkiverat i våra årsringar. I mina finns relationerna som jag aldrig ville leva utan men ändå lever utan.
Ibland möts man på en gata, ibland susar bilden av ett ansikte förbi i något av vår tids flöden. Och för ett ögonblick uppstår kontakt med saknaden.
Du fattas mig.
Och sedan. Ingenting mer.

Min son söker sin syster i augusti.
Och när hon får honom att skratta öppnas ett rum inom mig, precis vid solar plexus, där ingen någonsin varit.
En plats jag själv inte ens visste fanns. Kanske uppstår den i ögonblicket? Kanske har den alltid funnits där som ett reserverat rum bredvid de andra, där golven redan slitits, färg krackelerat och flagnat.
Där människor finns och där människor fattas.
Ut genom den öppna dörren flödar en orange nästan rödfärgad värme som på mindre än ett ögonblick når varenda cell i min kropp.
Jag står i köket, på det rutiga linoliumgolvet som är täckt av månader av smuts (en mor före mig valde grått mot svart istället för vitt av just den anledningen). Det är första gången då det sker.
Och med det.
Blir jag aldrig densamme igen.

Hos min bästa antikhandlare finner jag en kruka som är stor och blå och väldigt många år.
Den är sprucken och lagad där, säger han och pekar osäkert på en slarvigt klistrad nagg.

Vem av oss är inte?
Svarar jag och betalar.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Folktales by Gold Dust Collective

Skärmavbild 2016-08-19 kl. 12.43.46Jess-Dick-1

GoldDust_Aimee-73 Jess-Dick-2

Fat&theMoon-2  GDC_SarahColeman-49Tehya-12

1436383155390 1463552854896 1461001465312

 

Minns inte hur jag hamnade hos Gold Dust Collective, men jag blev i alla fall kvar en längre stund då sidan innehöll så mycket av det jag tycker om. Särskilt inspirerad och glad blev jag över deras porträtt av en rad kreativa själar som lever och verkar kring Nevada City och Yuba river. Folktales är ett pågående bokprojekt som fotografen Kate Alves och stylisten Nikia Schwarz  (grundarna av Gold Dust Collective) beskriver såhär;
“After the Gold Rush of 1849, the natural and cultural landscape was changed forever. Since then the Yuba River canyons have continued to attract a hungry and spirited crowd, albeit in search of a different kind of gold. They are artists and musicians, farmers and midwives, doctors, lawyers, teachers, radicals and hermits, Buddhists and atheists, and everything else imaginable an unimaginable. They are each beloved integral pieces of the tapestry, even the ones who don’t want to be bothered. Change is inevitable, but to the extent that they are able to capture a lifestyle that has shown incredible perseverance over many decades, they intend to try. Their hope is to produce a living homage to Nevada City and the greater Yuba River Watershed community as well as to to illustrate how deeply a place informs its inhabitants.”

 

All photos by Kate Alves – via Gold Dust Collective.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Den arm som ständigt bär

_POD7106

Jag spelar Tom Waits på morgonen, dimman därute lättar och min son vänder sig beslutsamt från mage till rygg. Det är ett första steg till någonting annat. Jag klappar händerna högt som om jag vill överösta det faktum att någonting inom mig brister. Med honom blir allt svårare. Att hålla och tids nog släppa.
Jag kan ana det långt där inne och även längs kanterna av det som är jag.
Identitetsprocessen tröttar ut mig, en ständigt närvarande drift att vilja kännas vid och vila i den jag blir nu. Jag söker mig till litteraturen och musiken för att andas.
Det är uppenbart så, att jag behöver den meditativa aspekten av orden.
Jag var ingenstans beredd på den känslomässiga omställning ett andra barn skulle medföra för mig. I bröstkorgen växer en törst efter systerskap, efter stammen.
men det är så svårt att sträcka ut den arm som ständigt bär.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 10 Kommentarer
Page 1 of 3123