Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Den ensamma tåren

_TML8065_TML8073_TML8198

Jag sitter en stund på golvet i duschen och studerar kakel och fog med vatten så varmt att det bränner längs med ryggen.
Det slår mig att många år passerat sedan jag senast suttit så. Hela bilden är som förenad med en ansvarslöshet som inte längre bor i min kropp.
En vecka innan har jag gråtit en ensam tår innan jag somnat. Det är den märkligaste tåren, den som handlar om att greppa efter något och samtidigt betvivla den egna förmågan att kunna hålla fast.
Längs min vänstra kind rinner denna längtan i det tysta utan att formuleras i ord.
Jag smetar istället sönder den med handryggen och skjuter ut min haka i mörkret. Det måste vara en känsla vars rotsystem sträcker sig genom ett helt liv tänker jag. Och i mörkret försöker jag urskilja ett mönster.
Det är fullt möjligt.
Men med åldern har också jag blivit svårare, med integritet som cement och en önskan om endast bottenlöst djup.

Jag ger den istället ett språk med septembertorra fingertoppar över tangenter.
Den ensamma tåren.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Den lilla båten och dess hamn

_TML7830_TML7872

 

När regnet väl faller är det med just sådan kraft jag hade kunnat hoppas på.
Jag har alltid känt en dragning till ljudet av sådant som faller, kanske allra helst vatten.
När det bara är vi två badar jag honom för första gången i köket. Jag spelar Townes Van Zandt och det är ett ögonblick som stannar kvar.
Himlen utanför upplevs duvblå mot de trädtoppar som skiftat från liv till död.
och då dagens sista ljus slår mot diskbänken blir allt kallt och djupt, hans blå ögon, den bleka huden och ljudet av vattnet som rinner från kranen.
Då jag varsamt sänker ned honom så att ryggen möter vattenytan söker han mina ögon med en fråga. Den som handlar om trygghet.
Och däremellan oss finns denna ordlösa kommunikation.
Den lilla båten och dess hamn.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer

Det sorgligaste och vackraste

_TML6035

Små damkorn dansar i ljusstrimman under rullgardinen. Den slår ut över det mörka trägolvet där allt slutligen kommer att samlas.
Min son har somnat om mot mitt högra bröst. För mig är det försent, men för tidigt för att med fingerspetsarna försöka nå boken på bordet bredvid.
Mina ögon orkar inte. Jag stannar istället en stund nära hans varma hud, med näsa och mun lätt tryckt mot hans hjässa.

I början av veckan köper jag Aster och Krysantemum, äter den mörkaste chokladen jag kan komma över redan innan lunch och skjuter dubbelvagnen på långa promenader. Tankarna cirkulerar kring de strategier jag saknar för att leva i de hormonella dalarna nu. De kommer över mig som en skugga , en besk självmedvetenhet, ett lågt tjutande ljud och en tung hinna framför ögonen. Genom den ska allting ses och jag känner hur jag pressar mina läppar mot varann som om jag sakta sögs inåt i mig själv.
Rakt ner i det beska, tjutande och grumliga.

Det hade hjälpt att skriva. Att skapa. Att ligga länge i badkaret och låta ljudet från torktumlaren överösta mina tankar. Men livet är annorlunda nu.
Så också jag.
Långsamt men inte för den skull motvilligt.

I Malmö ser jag ett ord klistrat med blå bokstäver på konsthallens glasfasad. Ett bland andra.
Jag vill minnas det men glömmer.

På vägen hem passerar jag ett solrosfält som vissnar i kvällssolen.
Det är det sorgligaste och vackraste jag sett på länge.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Önskestenarna

_TML8032 _TML8036

_TML8042 _TML8051_TML7923

Den är vacker då den fladdrar förbi.
Den tredje helgen i september.
Och jag inser hur jag ser på hösten som en färdsträcka, hur den aldrig riktigt får vara bara sin egen. Utan alltid i skuggan av det om komma skall.
Det är lite sorgligt egentligen. I minnet letar jag efter en tid då det var annorlunda. Jag brukade tycka om att köpa nya stövlar när mörkret kom åter, till kappa, halsduk och väska.
Jag bär aldrig handväska längre.
Inte som förr.
Jag minns inte ens vad jag bar på då.

Idag ryms det lilla i mina fickor, blandat med grå stenar, fjädrar och pinnar min dotter finner längs med vägen.
Hon förklarar att det är önskestenar, och att ingen av dem kan lämnas kvar.
Och livet är lättare nu.
Även om jag bär på sten, så är det lättare.
På det där sättet som det bara kan bli då man behöver mindre.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Hon är en vindstilla juli eftermiddag

_TML7913

_TML7911

Grannen plockar in sin pool en eftermiddag då solen står lågt, jag frågar honom då jag passerar om sommaren är slut nu.
På just ett sådant vis som för de flesta kanske kommer helt naturligt, men för mig, nästan alltid kräver en viss ansträngning.
Ett slags tyst genrep.

Jag slås av att ändå tycka om denna tid.
I bröstet skvalpar minnet av hennes första höst, den som gick i plommon och lavendel, med kondens på fönsterrutorna och morgon golv för kalla att beträda.
Vi bodde i det lilla huset på höjden med den magnifika utsikten.
Jag hade ännu inget körkort så den mesta tiden spenderade vi där, under de gamla ekarnas kronor.
Han  eldade i spisen och spelade jazz. Och med henne nära var jag aldrig särskilt rädd för november.
Det förblir ett av de vackraste kapitlen, då när det var vi tre på den lilla ytan. När jag skriver det inser jag att jag kan sakna den där närheten så väldigt. Att hela tiden se varandra utan att för den skull tala.

De två första veckorna av hösten är de mjukaste.
Jag vet inte vad vi gör annorlunda men plötsligt är det som att allt av betydelse ryms.
Och när morgonsolen möter gårdagens flätor i hennes hår sprider sig det där mörka orange nästan röda ljuset inom mig.
Det som är någonting större än vad lycka är.

Där hon är,
är det alltid sommar.
Hon är en vindstilla juli eftermiddag.
Hon är vildhallon, klibbig hud och doften av jasmin.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 10 Kommentarer
Page 1 of 212