Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Då hösten börjar att gå

_TML8559 _TML8563 _TML8567

Jag reser uppåt landet med mina barn, till dit där jag kommer ifrån från början.
Utanför fönstret passerar ett kuperat landskap, röda hus med vita knutar, ekar med brandgula kronor och höga tallar. För var gång som jag reser blir det som tidigare varit hemma allt mer borta.
Jag bär min son mot bröstet, vår packning mot ryggen och håller min dotter i min högra hand. Jag vill aldrig packa mer än vad jag kan bära och fortfarande ha händerna fria för mina barn.
Att i mitt moderskap vara oberoende av saker i så tor utsträckning som det är möjligt. För mig har det varit viktigt.

Väl hemma igen slås jag åter av hur denna tid är som ingenting annat.
Den då hösten börjar att gå. 
Den då gränser suddas ut.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Natten slocknar

_TML8526 _TML8531 _TML8537

Jag tittar på den svarta himmlen utanför.
Snart är det november.
Jag spänner underkäken samtidigt som jag bestämt pressar den nedåt, bortåt, isär.
Nätterna är som vågor på ett hav, beräknerliga och samtidigt inte alls. Jag somnar när han somnar, går sedan upp för att skölja av klumpig mascara som vid en tidpunkt under förmiddagen kändes viktig. Sedan sjunger jag för henne om vargen i skogen, men även verserna om räven och ugglan som jag själv hittat på. Min man har sagt att jag sjunger visorna falskt men inte annars, inte andra sånger.
Vad vet jag.
Hon vill ligga med en hand mot mitt bröst och andas en stund mot min hals innan hon vänder sig bort. Jag byter rum, säng och fönster att blicka ut genom. Det drar så pass mycket att den som tittar noga kan se hur spetsgardinen försiktigt rör sig. Vid fotändan mullrar hundens djupa andetag och för en stund sträcker jag ut trötta kotor. Mammakroppen är aldrig bara sin egen. Den är det första landet, dit frusna händer, ledsenhet och våndor ska återvända för att söka skydd och svar.
Mammakroppen som bär universum på sin vänstra höft och sjunger vaggvisor på utandning i uppförsbacke.
Min, stark och krökt likt en tårepil som lever vid ett vattendrag.

Jag sjunker ner med mitt ansikte så nära hans. Min hud doftar kokosolja och Fenuril.
Min hud doftar november.

Under tidig morgontimme hör jag sedan min dotters fotsteg över det gamla vindsgolvet. Hon är en flicka med bestämda och snabba steg.

Mamma, natten slocknar nu, viskar hon i mitt öra.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer

Utsikten hon lämnade efter sig

_TML8417 _TML8434 _TML8435 _TML8443_TML8440_TML8447

Jag ammar honom till sömns under total tystnad. Sovrummet är kallt och mobilen med de ljusgröna origamitranorna snurrar motsols.
Det är dagarna innan nordostliga vindar bryter tystnaden. Jag drar mig för att tvätta, diska eller spela musik, allt som skulle rivalisera med ljudet från vinden då den drar genom trädkoronor och murstock.  Och den jordiga, levande smaken av rödbetor och ingefära är den bästa för mig nu.
Jag skriver i mitt hjärta att det här är en vacker tid.
Att jag behöver minnas det nästa år då sommaren dör. Att inte vara rädd.
Kanske rörde det mig mer än vanligt i år då det är löven från knopparna som sprack då han föddes som nu faller.

Det är den första hösten sedan lönnen på vår bakgård föll.
Utsikten hon lämnade efter sig är magnifik.
En vän frågade mig en gång om jag fortfarande kunde se det?
Och jag tänker att det ligger något däri.
För stundtals då jag befinner mig i en annan vinkel så sker något med min blick. Och jag känner igen det.
Det är densamma som min sons då han betraktar träden eller regndropparna då deras tyngt drar dem nedför fönsterglaset.
Det är att bli uppfylld av något.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

“Det är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar”

_TML8392 _TML8393 _TML8395

Älskaren är den första boken jag läser av Marguerite Duras.
I förordet skriver Sara Stridsberg så vackert om havet, hur hon alltid tycker sig höra det i Duras texter. Och kanske är det just det som fångar mig mest. Hur orden flyter. Hon var en författare som levde sitt liv nära floder och hav. Jag tänker mycket på vad det gör med skrivandet.
Vill dela med mig av ett av de stycken vars sida jag vikt ett hörn och markerat rader med bläck.

“Plötsligt minns jag inte längre vad jag har undvikit att berätta och vad jag berättat i de delar av mina böcker som har med min barndom att göra, jag tror att jag har berättat om kärleken vi hyste till vår mor men jag vet inte om jag har berättat om hatet som vi också kände för henne eller om kärleken som vi hyste till varann, liksom hatet, ohyggligt, i denna historia om utblottning och död som var familjens gemensamma öde, i alla sammanhang, i kärlek som i hat, och som fortfarande övergår mitt förstånd, som fortfarande är oåtkomligt för mig, gömd i min kropps allra innersta, blind som en nyfödd den första dagen.
Det är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar.
Vad som utspelar sig där är just själva tystnaden, detta långsamma arbete för mitt liv. Jag står där fortfarande, inför dessa besatta barn, lika långt ifrån hemligheten.
Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Rytm

_TML8336 _TML8344 _TML8348 _TML8351 _TML8365 _TML8370

Varje minut som passerar är mjuk då jag håller hennes rytm.
Och vi måste inget mer.

Det är dagar med urtvättade kläder, grön modellera mellan fernissade golvplankor och vattenfärgade händer över badrumskakel.
När tiden finns att göra klart och lyssna för att sedan även stanna i den tystnad som följer efter färdigt, att fråga en gång till och plocka varje sten.
Då är varje minut som passerar mjuk.
När jag inom mig möter måste eller bara med stanna, stanna…stanna.
Och jag tänker en stund på det vackra i rödbetsfärgade handflator och hur blåbär som tinat trängt in likt ådror i handmålat porslin. Det är så vackert att det kittlar under huden, som ljuset ifrån städer sett från ett flygplan om natten.

Jag lämnar tekoppar efter mig där jag går.
Hon lämnar sommarens sista blommor, trubbiga kritor, klistermärken och kläder som är vända ut och in.
Jag tittar på mig i henne och funderar över hur jag ska kunna leda över de vägar där jag ännu inte själv hittat fram.
Men jag inser också att jag förstår henne.
Vi står en stund vid sidan om och ser på barn som hand i hand dansar i en ring. Hon iakttar ordlöst för att sedan hämta en bok och be mig läsa. Och jag kommer aldrig att ens lätt putta henne i ryggen mot att vara någon som hon inte är.

För jag vet att hon kommer att dansa.
I städer, skogar och över stränder,
genom nätter,
då alla andra slutat och i ensamhet.
Jag vet, för i mig ser jag henne.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer
Page 1 of 212