Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Dissonans

_TML8752

Under de sista veckorna i november lyfter jag knappt kameran, inte mer än den gången då tre mörkröda krysantemum stora som knutna nävar vissnar tungt på mitt skrivbord.
Efter en avslutad essä av Karolina Ramqvist tycks det mig även svårt att lyfta någonting nytt ur högen bredvid min säng.
Jag skriver inte heller.
Det är en tystnad som gör mig sårbar.

I min sons ansikte kan jag då och då skönja ett drag. Och det är som att möta honom nu och om tjugo år från nu. Jag kan med en alldeles särskild säkerhet säga att det kommer att följa honom.
Det bryter igenom med sådan kraft.

En dag talar jag med min vän om rösten, hur jag upplever sammanhang då den per automatik flyttar högre upp i mitt bröst.  Den får en ljusare ton och det hela går hand i hand med att min panna spänns och slätas ut. Skillnaden är subtil, men det hela lämnar mig med en trötthetskänsla som inte främst är fysisk.

Kanske tänker jag att det är en ton som är mer tydlig, lättare att ta till sig och förstå.
Jag vet inte.
Men vad jag vet är att jag känner en olust inför sammanhangen. Inför den dissonans som uppstår inom mig.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Hemma hos oss

minna_kristin_Lagerqvist-4-900x1260 minna_kristin_Lagerqvist-23-900x600 minna5_kristin_Lagerqvist-3-900x1260 minna6_kristin_Lagerqvist-3-900x600

Kristin besökte oss för två veckor sedan tog hon också ett gäng fantastiska bilder av vårt hem.
Ni kan se dessa, och läsa lite mer om mina tankar kring hus, hem och inredning i detta inlägg hos Krickelin.

Om ni undrar någonting kring bilderna, eller texten för den delen, så fråga gärna.
Önskar er alla en fin dag!

 

Foto – Kristin Lagerqvist 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

Om trygghet som går att greppa

  1. _TML4694 _TML3119

Min man har ett sätt att vika lakan och handdukar. Han har det från sin mormor och så länge som jag känt honom har han vikt så, som om det vore det mest självklara och enda sättet.
Jag är annorlunda.
Det tycks mig omöjligt att kunna upprepa samma rörelse.
I slutändan står jag med matbordet fullt av dessa högar, alla har de olika form och karaktär.
Alla är de olika svåra att stuva in i garderoben på ovanvåningen. Den som från början hade olika hyllplan för olika saker.
Och kanske är det så som det ska vara. Att alltings början är en god tanke som sedan bryts ner i det kaotiska. Tanken är att förenkla, men det som ska vara enkelt tycks ändå aldrig överleva vardagen.

Jag sitter på sängkanten och skriver. Det är sen kväll och mörka moln passerar snabbt framför månen utanför, jag stirrar en stund och allting upplevs som om det spolades fram. Som ett VHS-band från min barndom. Jag snuddar vid tanken på att det hela skulle avstanna om jag bara lättade på handen.
Min gamla rosa dockvagn står på gruset utanför veboden, den som hon i tid och otid anser viktigare än något att ta med sig. Hon gör ofta så. Plockar på sig en trave med böcker eller vad helst hon kan finna på bänken i köket, stenar, hårnålar, en näve trubbiga färgpennor.
Det är när hon ska någonstans.
Och jag har ibland tänkt att det handlar om trygghet. Att ta med sig den i en form som går att greppa med en treårig hand.

Min man har kopplat vad jag tror är en extern hårddisk till min dator. Den är orange och klumpig med en sladd för kort för att kunna placera den någon annanstans än i mitt knä. Han utför någon form av konstgjord andning på min dator nu. Han ber mig rensa, arkivera, radera..
Eller egentligen är det jag som säger, släng det bara.
Och jag frågar honom om det inte är som med lådorna på vinden? Att man egentligen lika väl kan göra sig fri från dem man inte ens vet vad de innehåller?
Min man sparar.
På en av lådorna har jag läst, Kalle tidningar.
Men han gör det med samma precision som med allt han viker. Det finns ett givet sätt som tycks ligga honom i naturen. Aldrig letar han febrilt, inte efter något.
Aldrig behöver han beställa nya kontokort eller maila om ett bortglömt lösenord.
Själv trycker jag saker i min skrivbordslåda tills dess att den inte längre går att stänga, då slänger jag lite av det översta, tills en dag en gång om året då jag får för mig att tömma ut allt över skrivbordet.
Jag ångrar mig alltid.
I datorn behöver jag inte se det. Den går alltid att stänga och med tiden tycks det bli ett problem.

 

På söndagkvällen går jag med min polarhund genom regnet under stjärnlös himmel.
Jag har dubbla lager av huvor och däremellan, tygerna och mina öron, uppstår ett isolerat rytmiskt ljud i takt med mina steg.
Det inger en märklig känsla av trygghet.
Som att befinna sig i en av hjärtats kammare.

Det hela går att greppa, med en 33årig själ.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

Då rädslan slutade att krama mig så hårt

_TML6561

Under en kategori som heter Den fjärde trimestern har jag samlat det jag skrev under de första tre månaderna med honom, och som mamma till två.
Jag vill ge det sin egen plats, den sköraste och mjukaste och vassaste tiden.
Jag vill också att det ska vara lätt för dig som läser att hitta tillbaka den dagen du kanske önskar, eller om du vill dela med dig av dessa alster till en vän.

Då Indie föddes skrev jag betydligt mindre. Jag var uppslukad och kände ledsenhet över en förlossning som inte blev vad jag önskat. Stunden då vi välkomnade henne till världen.
Det ledsna utvecklade sig med tiden till en sorg, så som känslor ofta gör.
Den hindrade mig aldrig från att samtidigt vara lycklig, knyta an och bli den mamma jag ville. Men i möten med andra människor gjorde den sig ofta påmind, och i relationen till den egna kroppen.
Den som jag upplevde hade vikit av och gjort annorlunda då jag räknade med den som allra mest.
Jag var i slutet min andra graviditet då jag samtalade med min dåvarande yogalärare om saken. Jag förklarade för henne att jag kunde känna en längtan efter någon slags revansch, och att det drev mig framåt.
Hon log mjukt och svarade kort, att det var en indikator på att jag inte hade sörjt färdigt.
Och jag minns att det kändes väldigt uppenbart, där och då.
Jag minns också att jag insåg att sorgen inte hade fått sin plats eftersom jag dömde den och försökte begrava den med flytande cement så som endel önskar göra med fartyg på havsbotten.
Den som får föda ett barn, som dessutom är friskt, och själv överleva, den bör skatta sig lycklig. Så rungade det i mitt huvud och i mitt bröst.
Jag behövde att någon annan berättade för mig att jag hade rätt att vara ledsen.
Det gör vi alla ibland.

I och med detta insåg jag också att det var lönlöst att sträva efter ett tillstånd där jag inte längre skulle känna rädsla för att föda barn igen. Innan dess var det som att jag trodde att jag skulle finna ett sätt att tänka och förhålla mig som skulle göra att rädslan upphörde och försvann.
En rädsla som var fullt befogad.
Så jag valde att istället se på den för vad den var, ge din sin plats och låta den finnas överallt där den ville vara.
Jag lyssnade.
Och den slutade att tala så högt och krama mig så hårt.
I den nionde månaden, när jag slutade försöka förändrade det som inte gick att förändra,
och på så sätt förändrade allt.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

On motherhood – Dori Varga

 

tree-of-life-dori-deer-tribe-de-mama1

tree-of-life-dori-deer-tribe-de-mama5-700x467

tree-of-life-dori-deer-tribe-de-mama9-700x1050tree-of-life-dori-deer-tribe-de-mama6-700x467

Har tänkt så länge att jag vill dela denna fina intervju som jag fann via Tree of Life  med Dori Vargagrundaren och den vackra själen bakom TRIBE the MAMA.  Två konton väl värda att följa och inspireras av.
Jag relaterar så väldigt mycket till det som delas och blir så glad av denna typ av community, jag känner att det är någonting vi verkligen behöver mer av (och inne i mig gror en dröm sig starkare, den handlar om att bygga det jag själv har saknat, att förvalta den känslan istället för att lämna den bakom). 

 

PS. Missa inte att du kan ta del av den digitala versionen av TRIBE the MAMAs magasin, volume 8 Rebirth  alldeles gratis. 

Photo – Ashley Jennett – The Stork and the Beanstalk 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer
Page 1 of 212