Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Färger man sällan ser

_TML9058

Hans lilla huvud vilar i min hand medan södra Sverige passerar förbi.
I mörkret kan jag inte se om hans ögonlock är slutna.
Jag sitter med uppdragna, trasiga jeansknän. Och det är någonting med att färdas i baksätet på en bil som alltid får mig att känna mig yngre än vad jag är.
Kanske är det min barndoms resor till Dalarna om somrarna.
Nedvevad ruta i min farfars blå Saab, hans profil, baskern, doften av snus och tjärapastiller med socker på. Alltid akompanjerat av dragspelsmusik och ett språk jag aldrig kunnat säga mer än tack och varsågod på.
Han sjöng aldrig.
Bara nynnade.
Min farmor tuggade tuggummi bestämt och höll alltid handtaget över fönsterrutan med sin högra hand.
Jag minns att jag alltid undrade varför utan att någonsin fråga.
Hon bar linnen av nylon med spetsdetaljer i färger man sällan ser.
Solvarm gul och rubinröd.
Och varje sommar då jätte jasminen blommar i vår trädgård skall jag slungas åter dit.
Till Dalälven, till myggbett på mina ben och min farfar då han skar två halvliters paket med vaniljglass i fyra lika delar och satte en sked i varje.
Det fanns en enkelhet som genomsyrade deras liv.

För mig betydde den något.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

En kant med fransar

_TML8567_TML8685

Det står en lampa på fönsterkarmen, med min högra fot kan jag precis nå strömbrytaren och med hjälp av tårna vrida den så att knappen kommer in mot elementet och trycka till. Det är en sådan äldre strömbrytare med en rund liten knapp och ett särskilt ljud. Lampfoten är av mässing och den dammiga skärmen har en kant med fransar.
Vi har fortfarande bara enkelglas sedan sommaren vilket gör att fransarna ibland rör sig i korta vågliknande rörelser.
Mellan sängkanten och fönstret ligger hunden instuvad, hon tycks finna trygghet i det trånga utrymmet då hon sover.
Både hon och barnet andas av sömn nu.

I mörkret ligger jag och tänker på något jag vill skriva. En längre text tror jag. Det hela verkar cirkulera kring ett personlighetsdrag som jag brukade beundra hos andra. Subtilt , men ändock så avgörande för vart min uppmärksamhet kom att riktas. Och jag funderar över när det avtog för att sedan upphöra. Jag vet inte om det egentligen handlar om mig. Kanske mer om en tid, och hur en gör en ny stad till sin egen. Kanske handlar det om att se på upplevelsen av kärlek med ögon som åldrats. Det är några avgörande år längs med linjen som jag ofta återkommer till i minnet, där varenda känsla och beslut var så otroligt vasst och impulsivt.
Då kärleken uppträder med ny styrka för varje möte hjärtat gör, så tänker jag att det handlar mer om det egna, att det är vår samlade erfarenhet som möjliggör upplevelsen.

Regnet faller sedan även i Februari. Min blick vandrar upp och ned över det som går att se av min sons profil i tungt morgonljus.
Efter tre koppar kaffe penslar jag en varm skugga istället för en kall på mitt ögonlock.
Kanske hoppas jag att den skall sippra in under den tunna huden och ut i blodomloppet.
Det sker aldrig.
Jag ångrar mig direkt.

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer

Rörelse

_TML9083

_TML9085

 

Det regnar på morgonen. Hon kryper upp på insidan bakom min rygg och visar tecken med sina händer, ett för päron ett för äpple och ett för apelsin. Sedan viskar hon lågt att hon aldrig vill vara någonstans där jag och hennes pappa inte är. Jag håller hennes hand i min vänstra hand medan hennes bror sover tungt på min högra arm. Mammakroppen, av villkorslös kärlek kan den krökas likt stammen på en hundra år gammal bondsyren.
Dessa stunder är de största.

Det är också särskilt att vakna till ett regn. Jag tror det är ovissheten kring hur länge det pågått utan min vetskap som gör det speciellt.
Det börjar tungt för att sedan övergå i en sådan lätthet att vinden bär det med sig stötvis och formar stora kroppar som hastigt upplöses som om de aldrig funnits.
Det går bara att se längs marken.
Jag står stilla en stund och reflekterar över att det känns så skånskt på något vis. Eller kanske snarare som ett regn ofta ter sig nära ett hav.

Hon stryker sex kaffemått och spiller över bänken och golvet. Det är en sådan morgonen som börjar mjukt för att jag väljer det. Allting tycks handla om en rytm, att finna den som är hennes och inte forcera den åt något håll.

Slutligen blir regn till snö.
Jag dricker litervis med te och äter dadlar sittandes på en pall i köket under tystnaden i en eftermiddagsvila. Jag befinner mig i någonslags rörelse, det blir tydligt, för plötsligt faller ett nytt ljus över det som ska betraktas. Det är både obehagligt och befriande i samma stund.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

När hon sjunger

_TML9022 _TML8982 _TML9023_TML9053

 

Mamma höj lite till, säger hon.
För att sedan alltid lyssna så intensivt.
Det är en av de finaste låtar hon vet nu.
Den som för mig alltid innebär en snabbt växande klump i halsen.
Mamma, vad betyder mäktig? frågar hon sen. Och halsklumpen flyter ut över mina kinder då jag måste sära läpparna för att forma ord.

Att få barn är att få en direkt relation till framtiden. För mig har det inneburit att något av det mest abstrakta har fått en form.
Tiden efter min (och efter den, och efter den…)
Jag kan hålla den nu.
Det är inte svårt att förklara.

Men känslan som jag sitter med just där och då är desto mer komplex.
Som att inte vilja dela en sanning.
Som om jag lovat något,
jag är rädd att jag inte kommer att kunna hålla.

 

Mamma, vad menar Laleh med att jorden inte är hel?

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Playlist Januari

_TML9026

Januarilistan blev nog ganska dov och mjuk, som sig bör gissar jag.  Hoppas du finner något du tycker om.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer
Page 1 of 212