Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

En handbok om Indigo

En_handbok_om_indigo hanging-e1486478148781 plocka-e1486478239564

Det slog mig att jag ännu inte delat något av det finaste som hänt i år. Douglas och Kerstin har ju skrivit en bok! Den handlar om deras passion för indigo, och är precis som den heter en handbok, vilket innebär att den innehåller det mesta värt att veta om denna mytomspunna växt, samt hur du praktiskt kan färga med den.
Douglas är min bror, vi står varandra mycket nära och i vuxen ålder har han kommit att bli lite av min “go to” person. Vare sig det gäller handfasta saker som hur jag bäst reparerar eller rengör ett vintageplagg, ett musiktips eller etiska dilemman, är han en av de första jag ringer.
Vi är på många sätt väldigt lika (de är vi alla fyra) men jag upplever att Douglas och jag ibland tampas med liknande frågor i livet på ett sätt som gör att vi kan mentalisera väldigt bra med varandra.
Jag är väldigt stolt över honom och allt han tar sig för, han är så väldigt nitisk och noggrann i allt, nördar in sig på detaljer och tycks ha fått en större skopa tålamod än sina syskon.

Kerstin och Douglas äger och driver butiken Unionville på söder i Stockholm, och i år har de alltså även släppt sin första bok, En handbok om Indigo via Natur och Kultur.  De vackra fotografierna i boken har Fredrik Ottoson tagit.
Är du nyfiken på ämnet vill jag även passa på att tipsa om deras workshops som de håller i butiken och ibland även på lite andra platser runt om i landet.

Du kan också läsa en fin intervju med Kerstin och Douglas hos bästa The Waves we make

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

“Det är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar”

_TML8392 _TML8393 _TML8395

Älskaren är den första boken jag läser av Marguerite Duras.
I förordet skriver Sara Stridsberg så vackert om havet, hur hon alltid tycker sig höra det i Duras texter. Och kanske är det just det som fångar mig mest. Hur orden flyter. Hon var en författare som levde sitt liv nära floder och hav. Jag tänker mycket på vad det gör med skrivandet.
Vill dela med mig av ett av de stycken vars sida jag vikt ett hörn och markerat rader med bläck.

“Plötsligt minns jag inte längre vad jag har undvikit att berätta och vad jag berättat i de delar av mina böcker som har med min barndom att göra, jag tror att jag har berättat om kärleken vi hyste till vår mor men jag vet inte om jag har berättat om hatet som vi också kände för henne eller om kärleken som vi hyste till varann, liksom hatet, ohyggligt, i denna historia om utblottning och död som var familjens gemensamma öde, i alla sammanhang, i kärlek som i hat, och som fortfarande övergår mitt förstånd, som fortfarande är oåtkomligt för mig, gömd i min kropps allra innersta, blind som en nyfödd den första dagen.
Det är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar.
Vad som utspelar sig där är just själva tystnaden, detta långsamma arbete för mitt liv. Jag står där fortfarande, inför dessa besatta barn, lika långt ifrån hemligheten.
Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer