Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Ljuset är allt

_POD1916 _POD1927 _POD1938_POD1962_POD1943

 

Det är en ledig måndagsmorgon med rimfrost och solsken.
Jag försöker fånga ljuset som faller in i vårt hus.  Ljuset är allt tänker jag. Och för en kort stund blir även höljet av byggdamm och hundhår vackert.
Jag tänker på den ro som jag inbillar mig skall infinna så snart vi är nästan klara.
Det måste bli så, ber jag min man försäkra i den djupaste premenstruella känslogropen.
Som när man i fallet,
greppar efter den där enda tunna grenen som kan återställa balansen.

Under tiden fortsätter vi att flytta ännu ouppackade lådor från ett rum till ett annat.
Vi beslutar oss för att låta golvet i den stora salen bli mörkt. Bara vi inte slipar, klagar jag.
Jag kan inte med det, det allt för släta och kontrastlösa.
Mina sinnen söker det som avviker.

Söker efter spåren.
(Efter såren).

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 9 Kommentarer

Privilegium

_TML4396

_TML4405

_TML4406

_TML4401

_TML4403

_TML4435

_TML4413

_TML4422

_TML4454

Vi börjar så sakta med innerfönstren och eldar i kökspannan.
Allt med ett gammalt hus känns som en vetenskap för sig, och jag finner inte riktigt tiden att sätta mig in i allt jag borde.
Men jag tänker att vi kommer dit.
Att vi hör hemma här.
Det är fin vecka som passerar . En sådan med ombäddad säng och smutsig disk som liksom går mig obemärkt förbi. Jag arbetar många timmar och  mitt hjärta slår lika hårt i bröstet varje dag. Jag arbetar med den här patientgruppenoch en ständigt närvarande känsla av att ha ett av världens viktigaste jobb. Och jag tänker att det är ett sådant privilegium, att kunna leva på sitt kall.

 

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 11 Kommentarer

utsikter

 

_TML1141

_TML1231

_TML1216

_TML1207

_TML1182

_TML1213

 

Vi åkte till det nya huset i början av veckan.
När alla papper väl är skrivna och signerade tusen gånger i varje hörn så infinner sig en ro att ta in detaljerna på ett helt annat vis. Jag tror vi behövde det.
Dels för att det gör lite ont i hjärtat att packa ihop oss där vi är nu.
Det handlar mycket om omgivningarna. Tänk att jag nästan aldrig brydde mig om sådant innan jag flyttade till landet.
Här har tystnaden blivit så mycket viktigare för mig.
På baksidan av vårt nya hus löper en å, den delar sig så att små öar med vitsippor bildas. Och jag kan se henne springa med bara fötter där.
Skogen doftar tall och allt är mera hemma så, mer som skogarna där jag själv var barn.
Det kommer att bli bra, så himla bra.

Jag står en stund på knarrigt golv och låter mig bländas av kvällssolen som hittar in genom det enda fönstret på kortsidan i den stora gudstjänstsalen. En gång i tiden lät någon bomma igen fönstren där för att besökarna bländades just så när de kom för att lyssna på predikan.
Jag längtar så efter att få släppa in ljuset där igen.

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 8 Kommentarer