Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

4/7

 

_TML9985-2

_TML9981-2

 

Jag plockar åkervädd längs dikeskanten på min långpromenad med hunden och den lilla som sover.
Jag tycker om de krokiga stjälkarna. Hur de känns som en symbol för livet självt.
Förra veckan kändes det som om jag åkte pendeltåg mellan olika världar,
mer än vanligt.
Det var svårt att finna ro till att dela med mig av något.
Socialt arbete är en välsignelse. Men det är också allt som oftast de där resorna från en verklighet till en annan.
Det kan vara det som tröttar under huden. Som gör att en är där men ändå också alltid lite inte.
Men likväl får det livet att kännas både begripligt, greppbart och större.
Vi är nog många som söker balansen,
mellan det personliga kallet långt därinne,
och allt det andra.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Allt det vilda (blommorna, insidan och hennes hår)

Processed with VSCO with f2 preset

Processed with VSCO with f1 preset

0EE70467-ACEF-4FD5-83F5-FD4F45C23C5D

Processed with VSCO with p5 preset

Processed with VSCO with f2 preset

Jag plockar vilda blommor längs vägen.
Det är lättare att centrera känslorna precis där, och strax innan regnet.
Den minsta somnar med fötterna i mitt knä.
Febern slår mig stötvis, tryckt under paracetamol och svart kaffe.

Jag vill läsa en bok och bära en klänning som är blå.
Fäster allt vid en punkt där jag ska kunna landa, det hela är en illusion, givetvis. Men jag är inte redo att ge upp den än.
Det har varit en vild tid inom mig,
beslut som fattats singlar fortfarande långsamt ner genom min bröstkorg.
Jag har varit överallt och ingenstans.

Vi firar midsommar hos min bror i Arild.
Jag sätter näsan i varenda regntung jasmin och nyponros jag kan finna.
Somnar med min minsta tätt intill på en luftmadrass, andas fuktig stugluft som minner mig om dagarna i det lilla huset på höjden.

Min dotter kommer hem efter en vecka i Skagen.
Hennes hår är vildare än vanligt, hon sätter blommor i det och tar på sig den smaragdgröna klänningen från Afghanistan.
Och jag tänker för en stund som så många gånger förr på min främsta uppgift i livet, att med intuition och varsamhet skydda allt det som är heligt.
Att vägleda genom att vara.
Inte genom att peka.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 7 Kommentarer

Det handlar om bladverk

_TML0016-2 _TML9984-2

_TML0013-2_TML9931 _TML9933

I lupinernas tid håller jag hennes hand så hårt.
Hon plockar studenternas fallna glitter längs trottoarkanten.
Och inom mig hör jag någonting som länge flutit löst falla på plats. Det är en bit vars kanter är nötta nu,
den passar inte längre perfekt.
I den klyfta som uppstår ska jag låta sorgen över det som aldrig blev flöda stilla, nästan orörlig, som den svarta ån under broarna i min första stad.

Morgonsolen bländar oss i det lilla matrummet. Jag äter kanterna på hans smöriga rostbröd och ser på när sojamjölken skär sig i ljummet kaffe.
Det lilla kvadratiska rummet med surrande kylskåpsljud och golvplank täckt av smulor har sin vackraste tid nu. Det handlar om hur den ljusrosa paradisbusken utanför böjer sig våglikt in över stengärdet, för att med all sin prakt möta de smutsiga fönsterglasen och gifta sig med rummets gröna tapet.
Det handlar om bladverk.
Om förgreningar,
och avslut.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Möt mig där

_TML9958

Jag väntar på samtalet som tillslut kommer.
Jag behöver sedan ta ord i min mun som sliter, titta utan att titta bort.
I ögon som betyder något.

Och jag tänker på den där stunden innan man är riktigt vaken,
den innan verkligheten rullar över den ännu sömndruckna kroppen.
Jag kan egentligen inte jämföra den med något.
Tyngdlös och transparent.
Tunn.
Skör och subtil.

Möt mig där,
vill jag säga.
Möt mig där.
och låt oss förbli just som nu.

Just som stunden innan det som varit rullar in och över,
det sedan länge sagda och det gjorda.

över oss två.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer

Cirklar av blytung kärlek

Processed with VSCO with m3 preset

Väl hemma igen,
i de högsta av hormonella vågor med raska steg.
Ett fång Lupiner. Men bara dem i ljusa nyanser just då. Bara mjukt och utan kontrast.
Det börjar regna igen men jag låter huvan bli över mina axlar.
Jag behöver känna allt.
Mot hud och mot hjärta.
Måste passa på i stunder då lagren lossnar likt vått papper under lätta fingertoppar.
Jag intalar mig själv att jag kan vara även här,
att jag måste och behöver.
Precis där vågens tyngd slår över.
Där vill jag tala om rädslor,
där vill jag älska, gråta och säga sådant som förnuftet kommer att ångra sen.

 

I min gamla stad blommade kastanjerna över,
små vita blad längs trottoarer,
sida vid sida låg de drömmar som jag med konstgjord andning höll vid liv.
Tills en dag då jag inte gjorde det mer.

 

Jag låter lite av kvällens ljus bli kvar i rummet. Med vänster hand gör jag cirklar av blytung kärlek på hennes mage då hon vaknar för att sedan somna om. Jag lyssnar till deras andetag, till vinden och diskmaskinen en trappa ner. Inget mer finns att önska här. Inget mer.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar
Page 1 of 3412345...102030...Last »