Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Lovely Jönköping

_POD8409 _POD8427 _POD8438 _POD8446 _POD8447 _POD8450 _POD8453 _POD8465 _POD8471 _POD8498 _POD8503 _POD8505 _POD8511 _POD8519

_POD8520_POD8534 _POD8535 _POD8538 _POD8540 _POD8571

Jag funderar över vad det är som gör att jag instinktivt vill ducka för den här typen av sammankomster. På vägen hem, med varmt hjärta och bländande kvällssol i ansiktet är jag inget annat än glad att jag ansträngde mig lite för att ta mig igenom den ambivalens som så lätt infinner sig.
Jag har lätt att känna vilsenhet i grupper. Sedan om det är verklighet eller mest en föreställning som lever kvar är svårare att veta.

Jag är i vart fall så glad för den här samhörigheten, att jag hängt kvar i så många år (fått både komma och gå och komma tillbaka igen) trots att det inte alltid känts självklart. Och att ni som läser visat förståelse för den resa som jag gjort (gör), samt att det inte alltid är lätt att veta hur en vill förvalta ett utrymme, även fast det är ditt alldeles egna som du själv har skapat.

Jag tar med mig skratten,
jag behövde dem.
Tack <3

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 5 Kommentarer

Då det bara är jag

 

I den första vågen av värme flyger rovfåglar lågt på vår himmel. Jag kysser de mina och reser ensam uppåt landet för att spendera ett dygn med mina närmsta grannar i den här virtuella världen.

Mannen bredvid mig på tåget somnar med sin hatt vilandes på ena knät, hans långa och gängliga ihopvikta kropp ser ut att vara gjord av papper. En insekt jag inte känner vid namn kämpar hopplöst med att få fäste nog att klättra över fönsterbrädan, upp mot fönstret där den tror att frihet går att nå. Det är den vackraste tiden som passerar utanför krossäkert glas.

Utan barnen med mig packar jag i det sista och mycket, allt jag kan tänkas önska. Jag pytsar inte över i mindre förpackningar eller överväger något en extra gång för att sedan slänga tillbaka det i högen på den lilla fåtöljen i sovrummet. Då det bara är jag ryms siden, trasig spets, poesi och ett extra par skor.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

I det allra innersta av mina årsringar

_POD8390 _TML9906 _TML9922

 

Häggen slår ut över natten,
och i min öppna famn ligger alla känslor, jag studerar dem med ett nästan overkligt stort mått av acceptans.
Och någonstans där uppstår ett filter i pastellfärgad ton, som tar udden av allt det kantiga.
Jag tänker att någonting tycks ha skett i det allra innersta av mina årsringar,
och därute finns det krig jag aldrig nånsin kommer föra igen.

Så till henne säger jag som det är,
att ingen annans beslut kan definiera mig mer.
Och om du frågar om det är det som kallas frihet?
Så ska jag svara att ja,
det tror jag att det är.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Det som hjärtat redan vet

_MG_9265.JPG_effected

 

 

Och givetvis vet redan hjärtat,
som alltid långt innan resten av min kropp.
Där, bakom revbenen pulserar drömmarna som egentligen inte alls ville dö, och kanske är det så att jag håller tillbaka, stryper omloppsbanor i en önskan att inte vilja veta av.

Det som hjärtat redan vet.

Ett budskap vars styrka kan strömma genom tid och rum,
och tittar du nära inpå kan du se hur det slår genom min hud,
hur den tänjs och vitnar likt formen av en knuten näve.
Och nu andas jag varsamt mellan varje slag,
till det dundrande ekot av någonting som inte längre finns kvar.

I blodomloppet är det fortfarande tyst och stilla,
nästan kallt.
Så som förr.
Så som jag inte kan övertala mitt hjärta att vara mer.

Och jag tänker på känslan där inuti.
Hur den på något vis är så fri från kontext. Här har den vandrat förr, från kammare till kammare.
Klamrat sig fast, upphört och återkommit.
Jag känner den precis.
Och jag vet,
jag vet att jag snart måste lyssna och ge syre,

åt det som hjärtat redan vet.

 

 

Foto – Isabell N Wedin 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

I ljuset efter regnet

Processed with VSCO with t1 preset

Jag ser hur min naturliga hårfärg sakteligen omfamnar mitt ansikte,
som en påminnelse om något,
jag ännu ej vet vad.

Maskrosor tränger upp ur gruset längs huskroppens södra sida.
Vinden har flyttat den torkade julgranen åt samma håll.
Och i ljuset efter regnet trivs jag bäst, det faller med en sådan självklarhet att ingen yta lämnas oberörd. För en stund är allting blankt och stilla.

Jag viker tvätt i omaka former och tänker på en kvinna som gått ur tiden.
Hon var en sådan som minnet med lätthet kan återskapa med skrämmande precision. Rösten, den gnistrande blicken och hur hon tvinnade en hårlock mellan sina fingrar.
En gång för många år sedan på altanen utanför mitt barndomshem hörde jag henne säga,
släpp viljan och låt det bara ske,
Jag förstod aldrig vad hon menade, men jag förstod att det var av vikt så jag sparade orden.
Som om jag redan då visste att jag skulle komma att behöva dem.

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer
Page 1 of 3312345...102030...Last »