Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Fasader

_TML8976

I den närmsta byn har pastellfärgade husfasader flagnat,
jag passerar en salong där bilderna i fönstret är blekta av solen, de föreställer frisyrer som vi önskade för längesedan.
Kanske är den nedlagd eller bara öppen då och då.
Förbundets skyllt står ensam i gavelfönstret, den har vält lite och ingen har brytt sig om att resa den igen.

Jag trivs i byarna.
Men jag bjuder inte in mig själv i någon närhet, hälsar bara då jag måste och undviker småprat.
Ibland faller det sig ändå av någon underlig anledning naturligt, gemensamt för dessa situationer är att jag lämnar dem med en slags utom kroppslig upplevelse.
En energi utvunnen ur det faktum att jag trotts allt besitter förmågan att skifta nivå i de stunder då det sociala rummet kräver det av mig.

Min dotter plockar ett fång med blommor som vissnat längs med vägkanten. Vi sätter dem i en vas i köket.
Hon frågar mig var saknaden bor. Med en svepande handrörelse och två lätta knackningar med knogarna visar jag henne utan att att nämna bröstbenet vid dess namn.

På förmiddagen då min son somnat känns det viktigast att skriva.
Jag hade kunnat klä mig.
Suddat ut de röda partierna kring torra näsvingar och fyllt i de delar av mina ögonbryn som ungdomen hade ihjäl.
Men något måste alltid bort.

Ytan får ge vika.
Så som byarnas pastellfärgade fasader.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Fyra lager av tyll

_TML9360

_TML9311_TML9289 _TML9299

_TML9279

Det går ytterligare en reva i min vackraste klänning.
Den tunna indiska bomullen är så skör och över större delar av plagget kan den som tittar riktigt noga se hur någon innan mig desperat lagat henne gång på gång.
Jag undrar i vilket skede personen gav upp.

Och just så kan jag undra om mycket,
ting,
växter,
människor.

Om vad det är som blir avgörande.

Ibland är det nog det storartade tänker jag. Broar som brinner.
Men kanske likaså ofta endast en tisdag eftermiddag precis innan en vår. En dag som alla andra.
För min dotter är jag dock noga med att förklara att de alla är speciella.
Det är i ögonblicken då hon söker en anledning för något,
en glass,
eller en kjol med fyra lager av tyll.

Jag släcker lampan sent och hör ett tungt regn falla, över jord som sovit djupt, över lövhögen i skottkärran, mattan på trappräcket och de övervintrade doftpelargonerna.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 1 Kommentar

Alltings spår

_TML9308

 

Han snor runt till mage och somnar om, jag beundrar hur sömnens tyngd krusat håret i hans nacke.
Alltings spår berör mig.
Jag studerar de fina linjerna runt mina ögon, hur de letar sig längre ut mot mina tinningar för var gång då jag ler eller gråter.
Han som sällan talar om ytor säger vid två olika tillfällen att det är vackert.
Han säger jag älskar dig en kväll då allt är nedsläckt. Jag hör det långt innan på hans andning.
Jag tror inte att han egentligen har något pulserande behov att verbalisera de känslorna. Kanske är det för min skull. På deras exsistens har jag dock aldrig tvivlat.
Jag svarar inte.
Blir i tystnaden.
I de ljudlösa vågor som drar genom mörkret, oss emellan.

Det är av vikt att inte tolka allting som en fråga.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Vikta hörn

_TML9153

Under ett strömavbrott läser jag Bruno K.Öijer med ben och fötter under ett täcke med snirkliga blommor.
Redan vid sida 47 har jag markerat fyra sidor med vikta hörn. Första gången läser jag för melodierna, för meningar som bryter igenom med sylvass precision. De som lämnar mig med en kittlande känsla av lika delar beundran som avund (ett som inte är färgat i mörka toner).

“..hon kan ha lovat att söka upp dig en natt
men inte gett dig chansen att öppna
stått och knackat på din dörr
med knogar av vind”

Jag viker för att sedan återvända.
Som en markerad plats på en karta där utsikten var särskilt vacker eller stupet farligt brant.

Vintern backar långsamt och lämnar torra partier efter sig på min vänstra underarm.
Som groparna en period av kraftfullt regn kan åstadkomma på en landsväg.
Den kom åt mig.
Men aldrig på insidan.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Färger man sällan ser

_TML9058

Hans lilla huvud vilar i min hand medan södra Sverige passerar förbi.
I mörkret kan jag inte se om hans ögonlock är slutna.
Jag sitter med uppdragna, trasiga jeansknän. Och det är någonting med att färdas i baksätet på en bil som alltid får mig att känna mig yngre än vad jag är.
Kanske är det min barndoms resor till Dalarna om somrarna.
Nedvevad ruta i min farfars blå Saab, hans profil, baskern, doften av snus och tjärapastiller med socker på. Alltid akompanjerat av dragspelsmusik och ett språk jag aldrig kunnat säga mer än tack och varsågod på.
Han sjöng aldrig.
Bara nynnade.
Min farmor tuggade tuggummi bestämt och höll alltid handtaget över fönsterrutan med sin högra hand.
Jag minns att jag alltid undrade varför utan att någonsin fråga.
Hon bar linnen av nylon med spetsdetaljer i färger man sällan ser.
Solvarm gul och rubinröd.
Och varje sommar då jätte jasminen blommar i vår trädgård skall jag slungas åter dit.
Till Dalälven, till myggbett på mina ben och min farfar då han skar två halvliters paket med vaniljglass i fyra lika delar och satte en sked i varje.
Det fanns en enkelhet som genomsyrade deras liv.

För mig betydde den något.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer
Page 1 of 3012345...102030...Last »