Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Då rädslan slutade att krama mig så hårt

_TML6561

Under en kategori som heter Den fjärde trimestern har jag samlat det jag skrev under de första tre månaderna med honom, och som mamma till två.
Jag vill ge det sin egen plats, den sköraste och mjukaste och vassaste tiden.
Jag vill också att det ska vara lätt för dig som läser att hitta tillbaka den dagen du kanske önskar, eller om du vill dela med dig av dessa alster till en vän.

Då Indie föddes skrev jag betydligt mindre. Jag var uppslukad och kände ledsenhet över en förlossning som inte blev vad jag önskat. Stunden då vi välkomnade henne till världen.
Det ledsna utvecklade sig med tiden till en sorg, så som känslor ofta gör.
Den hindrade mig aldrig från att samtidigt vara lycklig, knyta an och bli den mamma jag ville. Men i möten med andra människor gjorde den sig ofta påmind, och i relationen till den egna kroppen.
Den som jag upplevde hade vikit av och gjort annorlunda då jag räknade med den som allra mest.
Jag var i slutet min andra graviditet då jag samtalade med min dåvarande yogalärare om saken. Jag förklarade för henne att jag kunde känna en längtan efter någon slags revansch, och att det drev mig framåt.
Hon log mjukt och svarade kort, att det var en indikator på att jag inte hade sörjt färdigt.
Och jag minns att det kändes väldigt uppenbart, där och då.
Jag minns också att jag insåg att sorgen inte hade fått sin plats eftersom jag dömde den och försökte begrava den med flytande cement så som endel önskar göra med fartyg på havsbotten.
Den som får föda ett barn, som dessutom är friskt, och själv överleva, den bör skatta sig lycklig. Så rungade det i mitt huvud och i mitt bröst.
Jag behövde att någon annan berättade för mig att jag hade rätt att vara ledsen.
Det gör vi alla ibland.

I och med detta insåg jag också att det var lönlöst att sträva efter ett tillstånd där jag inte längre skulle känna rädsla för att föda barn igen. Innan dess var det som att jag trodde att jag skulle finna ett sätt att tänka och förhålla mig som skulle göra att rädslan upphörde och försvann.
En rädsla som var fullt befogad.
Så jag valde att istället se på den för vad den var, ge din sin plats och låta den finnas överallt där den ville vara.
Jag lyssnade.
Och den slutade att tala så högt och krama mig så hårt.
I den nionde månaden, när jag slutade försöka förändrade det som inte gick att förändra,
och på så sätt förändrade allt.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

I minnet ska jag dock alltid återvända dit

_TML6573

_TML6974

_TML6253

_TML6745

 

Glipan i mitten av din högra ögonfransrad finns inte mer.  Och på golvet i rummet intill ligger en skrumpen vit balong. Den som vet kan fortfarande se att det står välkommen textat med en röd penna längs sidan. Lite ojämnt och snett. Vackert för att det är gjort av kärlek.

Du blir tre månader.
Din hjässa doftar fortfarande sött och din andning är ännu sådär nasal och häftig ibland. Din blick stark och sökande, dina rörelser spastiska och fulla av vilja.
Din gråt är en annan än din systers, men ni delar samma skratt.

Den första tiden, den är förbi nu min son.
Det allra sköraste har fått en annan form och styrka. I oss båda.
I minnet ska jag dock alltid återvända dit.
Till den skälvande mjuka känslan i min kropp, till din lilla tyngd mot mitt bröst, till konstant hud mot hud och till hud som sköljs av tårar som faller med sådan kraft att att de inte längre smakar salt.
Till söt klibbig mjölk mot lakan, vårsol och ett fönster på glänt.
Till det så sinnliga dagarna och nätterna när det är svårt att egentligen veta om man ser livet genom ett blankt filter, eller om det är detta som faktiskt är att se.

 

 

 

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Falla för att landa mjukt

_TML7148

Jag tar på mig ett vitt linne, det är nopprigt och axelbanden i resår har fått en aningen gråare ton efter all tvätt.
Mot det vita blir det fult.
Linnet korvar sig på ett alldeles särskilt sätt över magen, jag måste ha använt det ofta under min graviditet.
Det känns skönt på något vis.
Lite så som jag känner mig i min kropp, som förkrympt, lite lös, mjuk och svajig.
Jag tar en klunk av mitt kaffe och tänker att det är en känsla som jag inte kommer att kunna återskapa om år från nu. Den förkrympta svajigheten.
Det är min andra kopp denna morgon. Jag har redan letat febrilt efter den grå stengods muggen med det blå fåglarna på, den som jag drack min första kopp ur och sedan placerade någonstans.
Jag vet det för att den är mitt förstahandsval och nu saknas den på hyllan.
Jag är slarvig så.
Inte som min man som håller fast vid en och samma kopp från morgon till kväll.
En dag när jag städar i en hylla finner jag en tjock lädermapp högst upp, dammtäcket ovanpå vittnar om att den säkert legat där ostört sedan vi flyttade in.
I mappen ligger intyg och diplom, små pappersbevis på säkert allt han har tagit sig för under sitt liv.
Det mesta är inplastat.
Inget är skrynkligt.
Inget har legat månader i en ficka eller längst ner i en väska.
Inget har kaffefläckar.

Jag bläddrar en stund i mappen och tänker på hur olika vi är.
I huset där jag växte upp fanns en låda i köket som endast innehöll pennor. Olikfärgade bläckpennor med företagslogotyper blandat med ovässade blyertspennor som någon hade tuggat på.
De dem flesta hade gemensamt var att ingen av dem fungerade.
I hemmet där jag växte upp så la man tillbaka dem där ändå.
Lådan var i anslutning till telefonen så varje gång man skulle anteckna något meddelande räfsade man frustrerat runt i lådan efter en penna som fortfarande innehöll en gnutta bläck.
Det var på den tiden då det fanns en stationär telefon i köket.
På den tiden då någon ropade “jag tar det” och sprang till köket då den ringde.
I stunden då jag tänker på det känns det nästan sorgligt att mina barn aldrig kommer att få uppleva det.
Telefonen vars sladd aldrig nådde tillräckligt långt.
I tonåren brukade jag använda en förlängningssladd som jag drog genom hallen bort till mitt rum för att kunna tala ostört i timmar.
Endel av min vänner hade egen telefon på sitt rum. Det tycktes vara höjden av frihet och lycka då.
Det, och att få röka hemma under fläkten i köket.
Jag fick en annan typ av frihet. Den att få växa fritt.
Den att få begå mina egna misstag.
Den som för mig var osynlig och självklar då.
Inte nu.

Jag har tänkt mycket på min uppväxt sedan min son föddes.
På hur jag har blivit en sådan som inte har en skinnmapp med mina papper.
Kan inte minnas att jag gjorde det på samma vis då min dotter föddes. Kanske för att två barn innebär något annat.
En större familj.
Fortfarande långt ifrån den jag själv växte upp i, men ändå med ett betydande större mått av det kaos som genomsyrar mina minnen.

Juni månad krymper till snart ingenting i min kalender.  Jag spelar Joan Baez på morgonen.
Min son somnar  på min högra arm, så pass tungt att jag efter en stund kan lösgöra den för att skriva med två händer.
Överallt kittlar det av hårstrån som faller från mitt huvud. De som graviditetshormonerna så generöst låtit mig behålla fram tills nu.
I slutet på den fjärde trimestern skall också dem falla.
Falla för att landa mjuk.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Det är doften av att bli fångad

 

_TML7243

_TML7244

_TML7236_TML7142

 

Min värld doftar söt klibbig jasmin och min sons hjässa.
Jag önskar dem bägge varade för evigt.
Det är de vita blommornas tid. Prästkrage, jasmin, hundkex och fläder.
Om kvällarna plockar jag det som blommar för stunden i vår trädgård för att sedan placera en bukett på den gula byrån i min dotters rum. Det var en av de första möblerna vi köpte när vi lämnade staden. Min man har aldrig gillat den.
Kanske blir de där buketterna en sådan sak jag kommer att göra även om många år från nu. Jag tycker om tanken på att förankra minnen i dofter.
De håller en särskild plats.
Kanel och gulsåpa. 
Det var doften som slog emot mig då jag öppnade den tunga dörren till mitt barndomshem de dagar min mamma beslutat att lämna jobbet tidigt.
Det är doften av att bli fångad.

En morgon i spegeln så ser jag mig själv igen.
Utan det hormonella flimret för min ögon.
Inte den jag var, utan den jag är nu.
Den nya identiteten som har tagit form likt ytterligare en årsring växt runt ett träd.
Vi närmar oss varsamt slutet på den fjärde trimestern.
Den sista tappra blomman på den lila orkidén från mataffären vissnar, den som jag fick av min dotter då han föddes.
Det mesta talar för att jag kommer behålla den för alltid. Jag är sentimental så. Har alltid varit.
I min ungdom kunde jag hålla fast vid ett skrynkligt Daimpapper om det var så att jag ätit den samma dag som en viss pojke kysst mig.
Allt det där vittnar om någon slags försök att äga minnet och tiden, genom att befästa det i materiella ting.
Att vara rädd för att förlora det.
Helt enkelt.

Jag tänker en kväll i juni, att minnen som lever i dofter är att föredra.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 2 Kommentarer

Om så bara för en sommar..

_Q3A8971_sv_webb

En natt faller regnet.
Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför.
Ingenting är mer förlösande.
Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill.
En vän skrev till mig för många år sedan att jag var som ett sommarregn. Jag tänker på det fortfarande ibland, att det nog är det finaste jag hört..om mig.

Långsamt landar jag i den verklighet som är nu.
Jag tänker att det kanske mer än något annat handlar om förmågan att inte kämpa emot det som känns kaotiskt.
I bilden som jag har av mig själv är det enkelt.
I den verklighet som är nu behöver jag dock påminna mig själv om vad det är jag värdesätter, vem jag i botten är och att tiden inte väntar.
Inte på någon.

Vi passerar ett hus där en kvinna rycker maskrosor med sina rötter. Min dotter frågar mig varför hon kastar blommorna.  Jag svarar, att hon nog bara plockar dem. Det är som att jag där och då vill skydda henne från något.
Sanningen.
Den att inte alla blommor anses lika vackra.
Den, att inte allt har samma värde. Ännu en liten stund vill jag att hon ska få leva i ovisshet.
Om så bara för en sommar till.

 

Foto – Isabell N Wedin

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 8 Kommentarer
Page 1 of 3123