Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

När hon sjunger

_TML9022 _TML8982 _TML9023_TML9053

 

Mamma höj lite till, säger hon.
För att sedan alltid lyssna så intensivt.
Det är en av de finaste låtar hon vet nu.
Den som för mig alltid innebär en snabbt växande klump i halsen.
Mamma, vad betyder mäktig? frågar hon sen. Och halsklumpen flyter ut över mina kinder då jag måste sära läpparna för att forma ord.

Att få barn är att få en direkt relation till framtiden. För mig har det inneburit att något av det mest abstrakta har fått en form.
Tiden efter min (och efter den, och efter den…)
Jag kan hålla den nu.
Det är inte svårt att förklara.

Men känslan som jag sitter med just där och då är desto mer komplex.
Som att inte vilja dela en sanning.
Som om jag lovat något,
jag är rädd att jag inte kommer att kunna hålla.

 

Mamma, vad menar Laleh med att jorden inte är hel?

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

En dag är allting annorlunda

_TML6761

 

En kväll ser jag min pappa hålla sin mammas hand.
Tillsammans räknar de trappstegen hon skall kliva upp för på det språket jag aldrig lärde mig att tala.
Tillsammans räknar de långsamt till tre.

Jag tänker mycket på händer.
Livet blir så påtagligt när man ser på dem.
Min sons små fingrar virade om mina.
Hans mjukt knytna näve mot lakanet då han sover.
Vecken där underarm blir till hand, den plats där en tydlig handled ännu inte riktigt finns.

En dag är det kanske jag som söker stöd i denna hand.
En dag räknar vi kanske långsamt till tre.
En dag,
är allting annorlunda.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Om så bara för en sommar..

_Q3A8971_sv_webb

En natt faller regnet.
Jag lägger mig på rygg för att kunna ta in så mycket som möjligt av ljudet då det slår mot marken utanför.
Ingenting är mer förlösande.
Jag ligger så länge, tyst i mörkret trotts att mitt bäcken ännu inte riktigt vill.
En vän skrev till mig för många år sedan att jag var som ett sommarregn. Jag tänker på det fortfarande ibland, att det nog är det finaste jag hört..om mig.

Långsamt landar jag i den verklighet som är nu.
Jag tänker att det kanske mer än något annat handlar om förmågan att inte kämpa emot det som känns kaotiskt.
I bilden som jag har av mig själv är det enkelt.
I den verklighet som är nu behöver jag dock påminna mig själv om vad det är jag värdesätter, vem jag i botten är och att tiden inte väntar.
Inte på någon.

Vi passerar ett hus där en kvinna rycker maskrosor med sina rötter. Min dotter frågar mig varför hon kastar blommorna.  Jag svarar, att hon nog bara plockar dem. Det är som att jag där och då vill skydda henne från något.
Sanningen.
Den att inte alla blommor anses lika vackra.
Den, att inte allt har samma värde. Ännu en liten stund vill jag att hon ska få leva i ovisshet.
Om så bara för en sommar till.

 

Foto – Isabell N Wedin

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 8 Kommentarer

Vi faller så, som dominobrickor

_TML9483

Jag gråter påskhelgens första tårar i bilen strax efter kl 09 på Skärtorsdagen.
Det gör hon också, sittandes strax innanför grindarna på förskolans gård.

Jag hör oss båda. Det är en synkroniserad uppgivenhet. Säkert smetar den ut hennes påsksmink lika mycket som min mascara.
Jag fumlar efter papper men finner en tunn tygnäsduk med brodyr i facket mellan sätena.
Ibland är moderskapet så fysiskt att jag vill riva min hud.
Att jag bara för en kort kort stund vill få minnas hur det kändes innan. Då, när jag var ensam om mitt blodomlopp.
Som alltid slås jag av en kraftig impuls att slita upp min telefon ur fickan och ringa min egen mamma för att gråta i hennes öra.
Det är en kedjereaktion.
Vi faller så,
som dominobrickor.

Jag besparar henne gråten.

Strax under min bröstkorg vilar mitt andra barn. En ultraljudsbild säger att hen kan tänkas vara redo att lämna min kropp under påsken.
Jag ser mig själv utifrån genom den smutsiga rutan.
Med näsduken och den kletiga mascaran, med den stora magen och med den gråtande tvååringen.
Jag ser ett hem till så många liv.
Ett växande, pulserande blodomlopp som ständigt töjs. Och jo, det smärtar visst.
Hur skulle det inte kunna?

Ingenting är så fysiskt.
Det är att vara ett berg.
Och samtidigt bära ett.
Det är att alltid i hjärtat veta säkert.
Och samtidigt alltid vara rädd.

Det är att aldrig mer vara ensam.
Det är att alltid vara ensam.

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 5 Kommentarer

Det är suset som tystnar

_TML6035

Det händer någonting hos mig.
Jag har svårt att urskilja om det är en process som pågått i det tysta under en längre tid, eller om det skedde just nu.
Längs gator i min gamla stad är allt detsamma, all asfalt, all himmel och all betong.
Jag ser på honom som jag älskar högst och även han är densamma, som att tiden stannat i hans ögon.
Men jaget.
Det är så diffust. Som att jag ibland inte ens känns vid mina egna händer.
Dåtiden och nuet träder fram, men jag vet inte vad som skett däremellan. Det där som bara susade förbi.
Jag kan fortfarande förnimma upplevelsen av mig själv innan, då…förr.
Och kanske är det det som gör det svårt.
Jag har burit ett barn, jag har fött ett barn och jag har närt henne vid min kropp.
Det är suset.
Som ett andrum i min tidslinje där jag var fri från självmedvetenhet.
När det tystnar är jag inte längre densamma.
Och det har varit svårt för mig att få grepp om vem jag är nu.

Jag ser på mina händer,
och tänker,
att detta måste vara mina händer nu.

 

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 7 Kommentarer
Page 1 of 41234