Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Jag heter Tuva Minna Linn, på min blogg skriver jag främst betraktelser utifrån inre upplevelser men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt. Här ryms också en blandning av sådant jag finner inspirerande med en förkärlek för moderskap, musik och estetik som är bohemisk, vild och genuin. Jag är även hjärtat bakom vintagebutiken Odd Lovin’.
Tillsammans med min man har jag lämnat flera städer bakom för att till slut hamna på landsbygden i en missionskyrka byggd och till stor del bevarad i originalskick från 20-talet.

Du som önskar är välkommen att kontakta mig på, tuvaminnalinn@oddlovin.com

Make it last

oddlovin_makeitlast

Just nu kan ni läsa en intervju med mig på den viktiga och inspirerande siten Make it last.

3 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

The awful truth

843f79555ac005eef79488c6ca26be70

I samband med att tulpanerna vissnar tänker jag på mötet.
Det som är det enda som egentligen återstår.
Av vikt.
En del av dem flyter viktlöst in under huden, och lämnar aldrig.
Det kan vara minnet av ett rörelsemönster.
En förställd röst.
Eller bara ett sätt att dela tystnaden.
Jag tänker att de människor vars närhet jag trotts allt saknar.
Är alldeles för många.

8 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Sidén och jazz

_POD2211 _POD2215 _POD2221_POD2273 _POD2285 _POD2289

Jag vågar säga att det är den bästa helgen på länge.
Den följer efter en vecka då vi påbörjade inskolning på en förskola som vi sedan avbröt. Jag grät i blöjförrådet, på toaletten, med ansiktet vänt bort och ner i fiskgratängslunchen.
Jag beslöt att inte under några omständigheter lämna henne där, då jag satt lutad mot en vägg och ammade i ett rum med alldeles för mycket drag.
Redan nästa dag besökte vi en annan förskola, och där ute på gården grät jag igen, av lättnad, av tacksamhet inför det faktum att jag alltid vet så säkert…när det kommer till beslut som rör henne.
Det kändes som i en dröm strax innan man vaknar.
Och jag frågar mig givetvis, hur skillnaden kan vara så radikal, från en förskola till en annan?

Jag vågar säga att det är den bästa helgen på länge.
Vi bär sidén och lyssnar på jazz.

PS, Tack för alla de fina orden under föregående inlägg. Tack <3

7 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 7 Kommentarer

Realism

_POD2196

Jag mickrar dagens sista kopp kaffe klockan åtta.
Det är en sådan där verklig måndagkväll då jag trampar över källsorteringen som hon just öst ut över köksgolvet,
enbart för att ta mig fram till spisen och steka några skivor blodpudding.
Vår blandare är trasig och vatten sipprar ut över den överfyllda diskbänken.
Och jag drömmer om den där extra minuten.
Den som alla de andra tycks ha.
Jag skulle använt den till att först skala moroten som jag sedan åt.

Jag tänker att jag inte skall tänka att jag är dålig på detta en gång till.
Var gång som jag tänker det.
Risken finns förstås att det blir en sanning under mitt skinn.

När hon somnat infinner sig en längtan efter att göra någonting onödigt nödvändigt.
Som att rengöra badrummet i källaren med monotona rörelser.
En längtan efter att få slutföra,
klappa mig själv på axeln och säga sådär ja.
Som ett noggrant placerat plåster över alla de andra misslyckade försöken att närma mig idealbilden.
Den som jag har av mig själv.

Och jag vet egentligen inte varför det känns viktigt att ha det sagt.
Kanske tänker jag att du som läser skall känna att du är förlåten.
Om du som jag,
åt blodpudding och soppa på tetra till middag.
Om du som jag, tänkt i fem dygn att du ska slänga källsorteringen.
Om du som jag,
ofta känner att ditt tålamod är så mycket sämre än du någonsin kunnat tro.

19 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 22 Kommentarer

Och nu gör ingenting ont

_POD2171 _POD2175 _POD2184

Den faller snö på min trettioandra födelsedag.
Jag tänker att det är den då jag känner marken under fötterna. Land.
Allt jag vackrast ville.

Han hämtar tårta med en sådan där gåvocheck från Ica och min dotter dansar på bordet.
Det finns en enkelhet i allt, som samtidigt är allt annat än enkel.
Jag tänker på vägen till dit vi är nu.
Till att inte behöva mer.
Den var så lång.

Och nu gör ingenting ont.

9 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 3 Kommentarer
Page 30 of 50« First...1020...2829303132...4050...Last »