Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode

Jag heter Tuva Minna Linn, på min blogg skriver jag främst betraktelser utifrån inre upplevelser men också hur jag tolkar verkligheten. Resultatet blir ofta själfullt, rått och emellanåt kanske en aning gåtfullt. Här ryms också en blandning av sådant jag finner inspirerande med en förkärlek för moderskap, musik och estetik som är bohemisk, vild och genuin. Jag är även hjärtat bakom vintagebutiken Odd Lovin’.
Tillsammans med min man har jag lämnat flera städer bakom för att till slut hamna på landsbygden i en missionskyrka byggd och till stor del bevarad i originalskick från 20-talet.

Du som önskar är välkommen att kontakta mig på, tuvaminnalinn@oddlovin.com

En evighet och ett ögonblick

_TML1101

_TML1084

_TML1066

_TML1095

_TML1022

Dimman ligger tät och han kokar frukostägg som blir alldeles för lösa.
Lite skadeglad blir såklart jag, som annars är den av oss som alltid går på känsla, aldrig klockar, mäter eller räknar ut någonting ens i närheten av exakt.

Jag fyller en kartong med kläder som hon redan har växt ur. Det känns overkligt.
Hennes första lilla randiga pyjamas och mössan ifrån förlossningen. Allt, ner  en brun kartong med hennes namn på.
I mitt hjärta har hon funnits i en evighet och i ett ögonblick på samma gång. Och jag slås gång på gång av hur den ena känslan aldrig utesluter den andra.

 

 

4 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 4 Kommentarer

Lediga dagar

_TML0970

_TML0967

_TML0976

_TML1052

_TML0828

_TML0934

Påsken kommer.
Tidigt i år väl?
Säger jag till alla, utan att egentligen ha någon aning om när påskar brukar komma.
Allt känns tidigt nu. Och på Öppna förskolan säger jag glatt att min dotter är 7 månader, trots att hon är 8.
Nu redan 9.

Vi börjar ledigheten med att sälja vårt lilla hus på höjden, och kalendern säger att vi har exakt en månad kvar innan vi får flytta in i det nya. I vanlig ordning går jag och funderar över det som packas ska. Hur gjorde vi egentligen sist? Är det mindre att packa denna gång? Var ska man börja?
Fast det viktiga är nog mest att man börjar. Inte så mycket var.

Vi firar med pizza i sängen och låter bokföringen ligga kvar på köksbordet.
Och jag,
jag spelar Dylan på morgonen, blundar för diskberg och tycker att just nu smakar det micrade kaffet ändå rätt ok.

 

5 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 8 Kommentarer

Saknaden som inte längre skaver

_TML0711

_TML0735

Jag ökade takten igår, tills dess att jag sprang.
Jag springer så sällan nu, nästan aldrig faktiskt.
Innan jag skadade ryggen för några år sedan, år som känns som två men nog snarare är sex, så var jag en sådan som sprang.

Nu gjorde jag det av en händelse, kanske bara 50 meter.
Och det var lite som att träffa en vän som sedan länge gått förlorad, bara för att inse hur mycket saknad som accepterats och säkert bitvis också förträngts, tills dess att den kommit att bli en del av kroppen och sinnet.
En del som inte längre skaver.
Jag håller den nära för en stund och funderar över hur mycket saknad kroppen bär.

 

1 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest Inga Kommentarer

Från och med nu

_POD9737

Jag är ny här. Och det känns väldigt bra.
Glad över att min blogg från och med nu får bo granne med ett helt gäng kreativa själar, som precis som jag jobbar med att skapa ett leverne kring sin passion.
Jag känner mig hemma här, och både hoppas och tror att mitt perspektiv ska kunna bidra med något till helheten.

Men just nu vill jag mest önskar er välkomna hit till mitt hörn, gamla som nya besökare.

 

11 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 23 Kommentarer

Kollision

_POD0426

_POD0589

_TML9747

 

Gå inte upp än på ett tag. 

Han viskar i mitt öra innan han slänger den tunga kameraväskan över axeln och tar tåget till den stora staden,
den staden som är liksom både stor, och väldigt liten på samma gång.
Den staden där så många av oss krymper.
In i ledet.

Vad han menar med sin viskning är att natten varit kall.
Att elden helst bör ta sig innan våra bara fötter möter golvet.
Det är april, och jag känner mig färdig med kalla nätter. Färdig med stängda fönster och dörrar. Just det här läget mittemellan har alltid varit de svåraste för mig. När två årstider kolliderar och slåss om samma plats.
Och jag tänker på kyliga försommar mornar med nysopade trottoarer och klibbig blomdoft från min barndom. På den ständigt närvarande drömmen om det där som ligger framför. Sommaren. Eller något annat.
Nu är jag äldre.
Jag vet det,
för allt oftare börjar jag mina berättelser med att säga just, när jag var yngre.
Jag vet det också för att det uppstår en illvilja i mig när jag drömmer om det där som ligger framför. För med åren har jag lärt mig att nuet är det enda.
Men det förblir så halt, ofta helt omöjligt att greppa.
Kanske för att nuet också är någonting som hela tiden är mittemellan. En plats där det förflutna kolliderar med drömmen om framtiden.

Och precis där är vi.
De små människorna som går runt och försöker att klä oss,
inte för varmt, men inte heller för kallt.
Som försöker att tro,
helst inte för mycket, men aldrig heller för lite.

 

10 Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 6 Kommentarer
Page 50 of 50« First...102030...4647484950