Just nu är det mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Kanske är det detta man kallar en form av kris – vad vet jag? För en gångs skull tänkte jag dela med mig av vad jag egentligen tänker på om dagarna. Tycker att jag har en skyldighet till det eftersom jag själv ibland klagar på att den här världen på sociala medier känns så långt ifrån sanningen ofta.
1. Jag fyller 35 (!) år i höst och kan absolut inte – på något sätt– hitta ett bra förhållningssätt eller landa i detta. 35 år. Då ska man ju ha ett välbetalt jobb, 3 ungar och en villa utanför stan. Minst. Eller?
Hur ska jag kunna bara vara och finna mig i att mina val räcker mer än väl, när så mycket runtomkring mig berättar något annat?
2. När ska 2018 börja jobbmässigt? Snart är det slutet av februari och jag känner att jag bara står och stampar varje dag. Väntar på det där jobbförslaget, de där ordrarna i webbshopen och den där strömmen av kunder i butiken. Inget av dem infinner sig och jag känner att stressen inuti växer sig starkare och starkare. Jag önskar så att alla kunde förstå hur mycket vi sliter. Jag och Lollo och många andra i vår bransch. Hur vi oroar oss, kämpar och VILL så himla mycket. Vill göra den här världen lite vackrare, snällare och mer medveten.
Vi hittar små leverantörer som syr de snällaste och sötaste mjukdjuren och kläderna för hand, målar de vackraste av prints eller gör de finaste av accessoarer. De packar paketen själv med silkespapper och går sedan själv till posten i regnväder och snöstormar för att skicka dem (med svindyrt porto).
Sen hamnar de hos oss och folk tycker att de är SÅ fina men alldeles för dyra. För att man kan ju hitta något liknande i ett köpcentrum utanför stan för halva priset. Eller mindre. Så vi ser hur de går ut ur butiken igen. Tackar för inspirationen och allt det vackra och trevliga men åker till det där köpcentrumet istället.
Hur länge ska vi orka le tillbaka och hur många gånger ska vi orka känna den där känslan av misslyckande när dörren stängs igen? Hur länge kommer det att vara värt det – om det aldrig känns som att det får börja?
Bilder från vår älskade butik Vintagefabriken tagna av Emily Dahl och Babes in Boyland.
3. Hur gör alla andra? Hur överlever alla ni andra där ute som är frilans? Hur gör man för att inte vara beroende av någon annan men samtidigt gå runt? Hur har alla tid och råd att äta vackra frukostar och åka utomlands och tapetsera om hemma? Har ni ett annat jobb vid sidan av som inte passar in på bloggen som ni inte berättar om? Eller är ni bara så mycket smartare än mig haha?
Hur tänker du som läser? Sväljer du allt med hull och hår eller köper du att det är en parallell verklighet som målas upp och tycker att det är härligt att drömma sig bort i den? Eller blir du stressad och jämför dig och känner dig dålig?
Jag är verkligen inte perfekt i detta på något sätt. Det ska jag villigt erkänna. Jag tjänar till exempel ihop till en del av mitt levebröd genom att svara på kommentarer – på ett stort företags hemsida och på Facebook. Varje dag hela året. Till och med på julafton och på min födelsedag. För att jag måste. För att kunna göra allt det där andra som jag älskar.
Och ibland tänker jag att det vore härligt att jobba i en “vanlig” butik eller på ett café för att få en “riktig” lön för en gångs skull. Men den sanningen passar liksom inte in här eller in den här världen. Den är för operfekt och ostylad och ful. I min strävan efter att bli fri från någon som bestämmer över mig och från samhällets måsten finner jag mig själv plötsligt vara så låst som aldrig förr.
Och jag passar plötsligt inte in i någon mall överhuvudtaget. Och snart fyller jag 35.
Foto nummer 1 av Rebecka Rynefelt och foto nummer 2 av Pernilla Ahlsén.
Detta inlägg har 61 kommentarer
Kära Linda!
Vilket fint och modigt inlägg! Kan så relatera till det (trots att jag har passerat 35 med råge och går och nojar för nästa jubileum…) Frilanstillvaron är än så länge så ny för mig, men det är ju sannerligen spännande på mer än ett sätt! Kram Hanna
Åh tack Hanna. Så fint att veta att du läser här.<3 Ja spännande och läskigt om vartannat. Kanske är det bara så det är och då får jag nog bara välja om det livet passar mig eller inte. Vill ju gärna tro att det gör det men ibland är det bara så himla svårt att landa i sina beslut…
Tänker så här, det finns så många människor som öppnar butiker och lägger ner sig själ i detta. Men, den bistra verkligheten är att om det inte finns en efterfrågan så funkar det inte. Finns ju ingen som vill lägga pengar för att det ska gå runt för er, det måste kännas prisvärt för dom. Och jag förstår att det känns orättvist, era leverantörer kan inte hålla låga prisnivåer osv men finns det ingen efterfrågan så finns det ingen efterfrågan. Usch vad negativt jag är, och jag kanske inte fattar någonting ?
Hej Jasmine. Tack snälla för din kommentar. Jag förstår verkligen vad du menar! Men jag har svårt att tro att det är så enkelt. I så fall skulle ingen mindre aktör kunna gå runt eller få lov att finnas och var hamnar vi då någonstans? Hur fattig skulle inte den här världen vara då? Vi tror absolut att efterfrågan på t ex välgjorda, hållbara, fina och sköna kläder och inredningsdetaljer i hållbara material och unik design finns. Men vi tror inte att folk alltid ens vet vad dessa produkter EGENTLIGEN kostar eftersom de är vana vid att handla hos de stora kedjorna som kan pressa priserna och betala minimilöner till dem som tillverkar dem.
Förstår vad du menar, sån trist verklighet 🙁
Väldigt bra och viktigt inlägg Linda. Det är säkert fler som funderar över samma saker! Kram
Tack snälla du för fina ord. Ja men jag tror också det. Konstigt vore det kanske annars ändå:) Kram!
Har aldrig kommenterat på din blogg men läst den i många år och helt ärligt mest scrollat lite, fina bilder inspiration tack och hejdå. Men det här var det bästa jag läst på länge. Grymt bra skrivet, ärligt och viktigt!
Jag tror bloggläsare börjar bli trötta på perfekta frukostbilder och uppvisande av designerköp (maskerade som ”hållbara”). Man vill fasiken ha lite verklighet mellan varven.
Blev ca 100% mer sugen på att handla i er butik när jag vet att ni sliter med bil-kundtjänst också. Obs det handlar inte om ngt frossande i er stress utan bara en känsla av att ni är på riktigt och inte lever i någon perfekt insta-värld.
Som sagt: grymt bra skrivet! ??
Tack Susanne! Oj så fint att höra att du känner så. Ja det är lätt att fastna i ett maner eftersom man tänker att det “ska vara så” men viktigt att se utanför sin lilla bubbla då och då och tänka över att det man själv stör sig på hos andra kanske egentligen mest ligger hos en själv. Jobbigt men viktigt. Tack för att du läser här. Det betyder mycket!
Åh Linda! Önskar vi bodde närmare varandra och kunde ägna en hel dag åt dessa tankar. I feeling You! Vi hann beröra det lite när vi sågs i allafall. Du är inte ensam, jag kämpar med att landa i min ålder (36år) och tillvaron som den ser ut för mig/oss just nu. Finns bara ett mail bort om du vill höras! <3 Stor kram Therese
Jag fyllde 37 i söndags, lever själv och är barnlös. Kan inte förhålla mig till allt det på ett bra sätt. Men livet rullar på! Ångest över ett familjeföretag (lantbruk) som jag på nåt vis ska ta över och föra vidare. Borde ha en man och några barn, vars bullbakande etc etc mm osv. Men det får gå ändå! Jag brukar besöka er butik när jag är i storstan. Köper Frankies kalender och nån smågrej. Hejja dig och alla oss!
Åh du, det här har jag funderat på i så många år. Sen jag tog steget att börja våga frilansa på heltid undrar jag ännu mer hur folk klarar sig ekonomiskt. Funderar nästan på att söka ett extrajobb, men ska försöka att bita ihop ett tag till. Jag fyller ju 40 ! nästa år, har valt bort “riktigt” jobb och lön för att få mer frihet, även om det är väldigt mycket oro emellanåt. Men som Hanna skriver, frilanslivet är sannerligen spännande… Väldigt bra inlägg Linda, varm kram.
Åh Linda! Får vi inte alla stress över detta ca en gång i månaden? Det är då vi tar en fika pratar om hur bra vi har det och säger att vi ändå inte vill ha några flashiga bilar och dyra skor. En sån fika ska vi ha imorgon tycker jag! Och vi är ju rika på ett annat sätt, vi har vår frihet och vi har varann. Kram på dig!
obs. du är ju ung som fan.
Åh vilket bra och viktigt och modigt inlägg! Jag känner exakt samma sak, är så himla trött på att allt i sociala medier är så perfekt hela tiden, det känns inte inspirerande längre, bara hämmande och tråkigt. Så jag vill gärna se mer av sådana här ärliga inlägg. Tror att alla tjänar på det. Vill prata mer om allt det som du skriver om snart. Stor kram så länge och heja dig!
Åh GUDARS vad jag känner igen mig. Både i jobb och i ålderskrisande. Jag fyller också 35 i år och bara alltså VA? Jag kände mot slutet av förra året att jag behöver ändra saker för att det ska bli bättre ekonomiskt (här är det bara jag och mitt barn och en pappa på andra sidan jorden) för att det ska funka. Var så pepp på det nya året men januari bestod nästan baa av gips och influensa och nu är februari snart slut och det är ju härligt men också så extremt stressande eftersom det känns som jag inte kommit någonstans alls. Opeppig kommentar men det här inlägget behövde jag och garanterat många fler! Jag har tänkt att det hör året måste en större förändring ske och gör den inte det så får jag fundera på nåt annat, har bara ingen aning om vad… <3
Jag hoppas att det vänder för dig snart! Med våren brukar ny energi och ett jävlar anamma alltid infinna sig. I alla fall för mig:)
Kan för övrigt tipsa om den fantastiska FB-gruppen “Heja Livet” som är bäst på att ge inspiration, tips om jobb och mycket mer.
Tack för din kommentar!
Så bra och tänkvärt och starkt skrivet.
Tänker att du och jag borde träffas och sitta och prata om livet, måsten och känslan av att det förväntas saker av en man inte känner sig bekväm i. Just nu är jag snurrig av trötthet och måste krypa i säng.
Stor kram!
Ja det borde vi verkligen! Det har jag tänkt länge. <3
Så ärligt och fint inlägg! Tack för att du delar med dig. Jag kände inte riktigt att jag orkade med frilansandet pga denna stress (men när en jobbar “vanligt” är det ju en annan form av stress över att man lever så inrutat på något vis, att man är så fast i ekorrhjulet, så allt har verkligen sina för och nackdelar). Jag tycker hur som att ni är sååå modiga och coola! Jag hejar på er och älskar när det är transparens i bloggosfären, så återigen tack för det! <3
Tack bästa du för din fina kommentar. Det betyder mycket att du tycker om det vi gör! Ses snart! <3
Pingback: Min fredagsbukett och en ny väggkalender från 2018 - Volang - Volang
Suveränt inlägg!!! Bravo på dig!!
Jag bor i Sydney, det är otroligt dyrt att leva här, jag läser mestadels svenska bloggar och förundrar mig ständigt över hur folk har råd med så mycket i Sverige?
Stor Kram!
Tack snälla Anna för dina fina ord. Är så glad över att du läser här!
Pingback: Hei, Fredag! – hjartesmil
Åh kära kära Linda, vilken fantastiskt modigt och fint inlägg. Så många som känner precis som du. Såklart jag också. (och då är jag ju redan 40, ha ha). Det där med frilanslivet är svårt helt klart. Själv har jag haft lyxen att hela tiden haft stora kunder som gjort att jag kunnat känna mig trygg rent ekonomiskt, men det finns en himla massa andra saker att oroa sig för ändå såklart. Oron över att bli sjuk, sjukskriven eller att inte kunna jobba fast man lovat bort sig att någon närstående behöver mer uppmärksamhet än jobbet. Oron över vad alla ska tycka, tänka, göra och förvänta sig. Ja, det finns alltid något…
En viktig sak har jag dock lärt mig på mina fem år som frilansare; januari och februari är riktiga skitmånader – i alla fall i min bransch, kunderna har helt enkelt annat att tänka på. Och varje år tänker jag och många med mig samma sak, nu skiter sig allt. MEN sen kommer våren och då är det som att alla kunder kommer igång och sen framåt april då känns allt bra i magen igen. Så ha is i magen och glöm aldrig att du är SUPERGRYM LINDA!!! Heja heja er. Längtar efter att få se och handla i er lilla fina butik när jag har vägarna förbi. Stor kram Katrin
Tack fina! Ja det är väl det där fasta man vill åt och som liksom är räddningen för många. Ska leta vidare efter sådana uppdrag! Tack för att du säger det du säger. Har nog glömt och förträngt hur segt det kan vara så här i början av året. Hoppas du har rätt i det du skriver! Min magkänsla säger mig att det kommer lösa sig så jag hoppas att den har rätt.
Kram!
Deppigt att höra. Men för mig känns det inte hållbart att köpa nya saker till barnen alls när de har dem i några månader. Köper alla saker till barnen på second hand eller loppisar för inga pengar. Fina saker, oslitna. Känns som en ganska mättad marknad där det finns en så stor andrahandsmarknad. Egna kläder kan jag lägga större pengar på för dem vet jag att jag kommer att ha hela livet nästan (det är målet i alla fall). Köper nästan inga massproducerade polyesterplagg där heller, utan satsar men på mindre och mer klassiskt. Så skulle nog inte handla hos er när det går att vara ännu mer hållbar för nästan inga pengar. Tråkigt men sant.
Usch, vad hårt det lät. Ville bara hjälpa till men inser hur fel det blev. Hade säkert handlat hos er om jag haft bättre ekonomi. Och vet verkligen hur det känns att kämpa med saker utan att känna att man kommer någonstans. Har valt helt fel yrke och är 34. Nu måste jag verkligen komma på något nytt att göra och känner mig misslyckad och långt efter alla andra. Men en idé som jag hade gillat skulle vara att sy om 80-talsklänningar (i bra material) och sälja. Ofta är det ju bara axlarna som behövs göras om. En askungemössfågelfabrik helt enkelt. Kanske är något för er. Hoppas att er lycka vänder i alla fall! Ni förtjänar det hundra gånger mer än alla massproducenter. Håller tummarna!
Pingback: Slängkyss. | Mokkasin
Så ärligt och modigt inlägg!
Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag sitter på kontor med 20 andra kreativa typer med egna företag i Köpenhamn och minst två tredjedelar här har ett “bilkommentar”-jobb bredvid för att det ska funka ekonomiskt. Men vi pratar nästan aldrig högt om den delen. Det skaver liksom, och jag tror att folk här så gärna vill få lov att identifiera sig med deras kreativa jobb och låtsas som att det andra inte finns. Vilket kanske egentligen stjälper istället för att det hjälper i längden. För i verkligheten tror jag allt blir lite enklare när man vågar ställa sådana frågor som du ställer högt.
Tack Linn! Det gör mig glad att du förstår vad jag menar och känner igen dig. Tror också det har mycket att göra med identifiering och att man vill skapa en bild av den man helst skulle vilja vara. Men oftast är det ju en drömvärld som målas upp och vem orkar egentligen bo där under en längre tid? Blir ju oftast så platt också när allt går ut på att det ska vara så himla fint hela tiden. Det vore nästan mer spännande åt det andra hållet! Tack för att du läser här och kommenterar. Det gör mig glad. <3
Tack för att du är ärlig!
Jag inspireras av fina bilder, men tycker att det blir helt fel när vi låtsas att de där bilderna är våra liv. Det blir så förljuget, och så mår alla dåligt av det för ingen lever ett sånt där liv ändå. Alla är oroliga och vissna ibland, dessutom är det stökigt hemma ibland och barnen är på dåligt humör. Osv. Så. Ärlighet smäller kanske ännu högre än vackra bilder. (Vilket reaktionerna här visar).
Men gärna både ock, som detta inlägg. Tusen tack för det. <3
Tack! Det gläder mig att höra att du vill se den här sidan också. I så fall ska jag verkligen försöka visa den oftare. Uppskattar verkligen att du kommenterar. Det blir så mycket lättare och roligare att dela med sig av sig själv när man får feedback!
Tack för ett välkommet inlägg!
Höööög igenkänningsfaktor. Driver en webbshop och det känns verkligen som att alla andra glider runt på sina räkmackor medan vi får slita som djur året om. De tio första åren fick vi jobba extra på sidan, sedan tog det fart bara för att tre år senare droppa igen.
Det är så skönt att höra att man inte är ensam även om man inte önskar detta på någon annan. Vad står man inte ut med för att få jobba med något man älskar.
Jenny
Tack för din kommentar Jenny! Jag vet! Det är så lyxigt och härligt ofta men också lika svårt att motivera slitet. Det är nog svårt att föreställa sig om man inte har varit där själv. Vad har du för webbshop? Vore kul att höras på mail och utbyta tankar och erfarenheter! Vi är också på jakt efter en mentor som kan hjälpa oss med att komma med tips på hur vi kan bli ännu bättre och kanske nischa oss eller bredda oss för att hitta fler kunder. Kanske har du några tips?
Hej!
Vore superhärligt att höras och utbyta erfarenheter. Jag och en tjej till har en webbshop som heter Tryckstudion, vi säljer trycksaker till bl.a. bröllop.
Mailar dig framöver!
Jenny
Alltså jag som läsare tror dock att det är inte så värst som ni tänker…och med ni menar jag inte dig personligt utan de bloggare och influencers som t.ex. har kommenterat inlägget här. Jag ser framemot några svar! Ni har fina lägenheter/hus och dyra kläder och Stringhyllor pa väggen, betalar dyra fotografer för webshopprodukter, frukostar pa fina restauranger osv., det kan inte gå så dåligt, eller?
och vad menas ekonomiskt? Att tjänar 40000 netto i manaden eller att kunna betala hyran och mat? Stor skillnad hur man definera det. och sen friheten att inte har en boss utan att vara boss själv. Och allt det goda i livet ni har (se ovan) som tydligen inte uppskattas och gnällas över att man bli äldre (det gör vi alla) eller måste jobba pa riktigt!! för pengarna och inte bara knäppa lite snygga bilder för insta fran livet. Jag menar ni bloggare och influencers tjänar ju pengar från att dokumentera bara era vardagar och liv….andra skulle inte ens har tid att göra bilder för insta eftersom de måste jobba. Sa tycker jag som läsare, att all gnäll över att det vi ser på bloggar är inte det verkliga livet är bara ett trick för att få mer läsare eller att rättfärda det standardmässiga utmattningsdepression som nästan alla har. KOnstigt att de flesta som har det har råd med detta….kanske för att de oroar sig hela tiden över att inte tjänar 40000 utan bara 35000 och inte kunna köper nya Morristapeten och sen får burn-out? De som har äkta problem de måste jobba vidare och kan inte flykta sig till burn-out….
Hej Sonja!
Tack för din kommentar. Tror visst vi har haft kontakt tidigare via Vintagefabriken där du var väldigt skeptisk till vår verksamhet?
Ja det finns väldigt mycket som är positivt med att vara sin egen. Inget snack om saken! Men jag tror att du missat poängen med mitt inlägg. Att jag också jobbar “på riktigt” för att få det att gå ihop. Och min undran över hur andra gör? Att döma av de kommentarer jag fått verkar det som att det inte alltid är så härligt som det ser ut på bilderna. Något som gör mig glad men också ledsen. För det visar på hur orimligt svårt det ska vara att få det att gå runt även om man jobbar 50 timmar i veckan eller mer.
De där tjusiga frukostarna betalar inte hyran som du säkert förstår även om de kanske i det långa loppet kan ge jobbuppdrag genom att man utvidgar sitt kontaktnät och syns i bra kanaler. Precis som att man på ett “riktigt” jobb går på konferenser behöver vi som jobbar som influencers också komma ut och nätverka och fortbilda oss osv. Jag tror också att du gravt missuppfattat yrket influencer. Läs gärna mer om det hos Jonna Jinton som skriver väldigt utförligt om vad detta yrke innebär.
http://jonnajinton.se/influencer-som-yrke/
Allt gott till dig!
Heja er, tycker att ni har ett superfint koncept! ❤️
Sen när det handlar om hur andra har råd med saker och ting och verkar ta sig genom livet helt utan ekonomisk ångest, så visar det sig ofta att de har pengar från annat håll, till exempel partner eller föräldrar/arv som backar upp. Och där får man ju liksom välja – ska man vara avis på det eller vara stolt över att man klarar sig utan silversmeden? Jag skulle ju alla gånger välja att vara självständig och göra min egen grej! ✨
*silverskeden ?
Tack Karin! Det gör mig glad att höra att du tycker det! Ja det kanske är så det är. Det MÅSTE vara så. Men jag undrar varför man inte får prata om det eller vara transparent kring att det är tufft ibland också. Hoppas på en förändring framöver! Jag håller med om att det gör en dubbelt stolt att klara av det här livet utan hjälp utifrån. Men en lottovinst eller två skulle jag självklart inte säga nej till haha:)
Hej! Jag tror att mycket handlar om PR. Ni har fantastiska produkter men ni måste synas mer i “rätt” kanaler. Jag ser bloggare sälja saker riktigt dyrt som man lätt skulle kunna köpa på större varuhus eller klädaffärer. Ta tex Krickelin eller Underbaraklara som säljer kläder (inte ens producerade i Sverige!). Ge inte upp! Ni har en jättefin affär men nu måste ni lobba för den för att få folk att köpa just era produkter. Få kändisar att bära vintagekläder från er affär eller deras barn ha barnleksaker eller kläder från er butik.?
Tack Sara för din input! Det är så svårt att hinna med allt men jag tror verkligen att det ligger mycket i det du säger. Vi får ta oss i kragen och jobba på detta helt enkelt! Tack för att du läser och kommenterar. Det gör mig väldigt glad!
“Hur har alla tid och råd att äta vackra frukostar och åka utomlands och tapetsera om hemma?” Alltså det här diskuterar jag och mina vänner STÄNDIGT. Hur har alla bloggare vi följer råd?? Med lägenheter i innerstaden, sommarhus, flera resor/år, minst ett restaurangbesök/vecka och ofta nya (designer-)saker. HUR har folk råd???? Vi förstår inte heller haha. Har de kanske mer pengar än oss från början? Alltså nåt arv som de liksom lever på utöver sina frilansinkomster? Eller som de i alla fall använder som insatser i lägenheter och sommarhus? Skulle vara sjukt intressant att veta
Tack för detta transparanta, ärliga och lite vemodiga inlägg. Tror sånt här är sjukt viktigt. Både för oss mottagare och er avsändare. Och jag hoppas så att det kommer igång snart, tycker du och Lollo och vintagefabriken är så fina
Tack för att du kommenterar. Det är jättespännande att läsa! Ja men det är helt klart en livsstil som inte passar – eller är möjlig för alla. Det är härligt att drömma sig bort dit då och då men jag saknar också det där andra ofta. Verkligheten och transparensen.
Tack för dina fina ord. De värmer!
Så härligt ändå att få läsa även om motgångar, även om jag förstår att det är jobbigt. Drömmer själv om en egen liten vintagebutik, men kommer nog aldrig att våga, just för att det känns så himla svårt att få det att gå runt. Samtidigt så uppskattar jag så himla mycket att andra vågar! Nu är jag sällan i Stockholm, annars skulle jag helt klart handla hos er, åtminstone ibland.
Åldersnoja har jag också, snart 30 och har inte förverkligat så många drömmar eller skaffat några barn än.. 🙁
Tack för naket inlägg. Så mycket av en samtidsmarkör det här ständigt pågående kriget mellan det man upplever inåt och det som visas utåt. Som privatpersån å “karriärist”. Känner igen mej massvis i alla dina tankar och önskar att vi öppnar upp mer för den här typen av tankar och reflektioner. Heja dej å er som börjar! Att visa sej svag är det starkaste.
(ps, jag är 35 å har tre barn å villa, makes no difference, en hittar annat att tankekrångla över) kram
Så bra och viktigt skrivit.
Jag tror att fler är i samma situation men det är inget man vill prata högt om.
Och just viljan att faktiskt ibland göra lite “skitjobb” som att svara på kommentarer om bilar är för många ett måste.
Jag har överlevt på mina studier samtidigt för att kunna ha en buffert fram till nu när jag hoppade av.
Den där ovissheten är läskig, och varje investering (ofta nödvändig) är också läskig.
Sen vet jag hur hårt ni jobbar med butiken och hur mycket energi som ligger bakom allt i butiken.
Någon gång, någon dag kommer ett break!
Kanske inte idag, kanske imorgon men snart.
Tror också världen är på gång att faktiskt prioritera bra saker och unika ting i kontrast till massaproducerade saker, så jobba på och andas så kommer ett break!
Hej Linda!
Jag minns att jag en dag för länge sedan (antagligen när jag fyllde 35!) var inne i er butik och frågade ER hur ni gjorde och hur det gick. Jag var då fast i ett av de där (relativt) välavlönade jobben på ett tjusigt kontor men där jag kände mig så fast och kvävd och att jag bara gjorde världen sämre varje dag jag gick till jobbet.
Nu är jag oavlönad (!) doktorand, urfattig, och skriver idag en artikel om “moralisk stress” alltså glappet mellan ens egna värderingar och det en behöver utföra för att göra sitt jobb, trots att det strider mot ens inre kompass. Det leder till utbrändhet och alla möjliga sorters ångesttillstånd.
Därför är jag evighetsglad över min fattiga och därmed mer miljövänliga,och tror jag, lyckligare, livsstil även om jag alltid sneglar på mina rika grannar som verkar ha sådana fantastiska liv ; )
Jag går ofta in i er butik och känner hopp om livet för att vi är fler som önskar en bättre, varmare, och mer hållbar värld. Dock måste jag oftast gå ut utan att ha köpt någonting för att jag inte har råd, men utan att köpa något billigare på stormarknaden. Och när jag väl har råd så handlar jag second hand, eller av sådana som er för att stötta er!
Jag hoppas att ni håller ut, och fortsätter känna glädjen och peppen. Ni GÖR världen till en varmare och finare plats, och ni inspirerar andra att hjälpa till!
Kram Camilla
Jag har valt den andra vägen i livet. Jag fyller 39 år i år, bor i villa i en förort till Stockholm med två barn och sambo och har arbetat statligt det sista 14 åren. Jag har en massa drömmar men är alldeles för feg för att vara frilansare. Har drömt om ett lugnare mera lantligt liv med låg konsumtion så länge jag kan minnas. Och ett roligare mera kreativt jobb. Ibland när jag läser bloggar och så blir jag så avis. Även om jag självklart förstår att det ligger mycket jobb bakom. När det gäller att ha en butik tror jag att man måste kombinera varor som självklart får kosta lite mer för att det håller hög kvalité och inte är massproducerande med varor som kan vara lite billigare och som behövs för att fylla på i var hem så att kunder återkommer tätare. Jag önskar er stort Lycka till!
Åh Linda, jag känner igen mig i exakt ALLT. Vi måste ses snarast och prata om livet känner jag nu <3
Varm kram Nanna
Ja låt oss! <3 Varm kram tillbaka!
Pingback: Om internetklimatet och pressen om att vara perfekt på Internet - IsabellePedersen
Hej!
Snubblade in här genom vidarelänkning från andra bloggar som berört ämnet. Förstår precis. Har också drivit butik med samma stress över huvudet. Har dock lämnat och gått vidare till annat som jag brinner för mer, fortfarande ”frilans”. Tänker dagligen samma tankar, hur ska man få ihop det? Är det värt det? Borde jag inte göra något annat, något som ses som mer riktigt? Sen landar jag åter i att jag gjort rätt val. Att jag inte mår bra och blir lyckligare om jag ”ställer in mig i ledet”. För friheten är en större drivkraft än karriären och pengarna. Det är verkligen inte optimalt och helt lätt, men det funkar. Nej, det blir inte mycket pension att tala om och min andra hälft får axla det stora ekonomiska ansvaret.
För mig handlar oron egentligen mest om dålig självkänsla och oro för att inte räcka till eller passa in och det kan jag bara laga själv. Och visst stressar alla perfekta bilder runt omkring då och det har jag inte löst än hur jag ska sortera bort. Men man får bara ge sig själv acceptans och fundera kring vad man har för drivkrafter och inte jämföra dem med andra.
Heja oss som är i mitten av 30-års åldern som tänker att vi inte riktigt är var man borde, men tänk så modigt av oss att gå vår egen väg och följa våra drömmar!
Pingback: Om inspirationsreportage i bloggform om hur det är att vara frilans - Volang
Pingback: Frilansfrukost i Betonggruvan - Volang - Volang
Pingback: Lite om livet just nu - Volang - Volang
Pingback: Kreativa frilansare sökes! – Lovely Life Dev
Pingback: Frilansfrukost i Betonggruvan – Lovely Life Dev
Pingback: Lite om livet just nu – Lovely Life Dev