Bloggar Inspiration Inredning Reseguider Hälsa & Skönhet Mat Mode DIY

Isabelle Pedersen heter jag och bor i Stockholm med min man Sebastian och vår lilla dotter Doris som föddes i juli 2017. Just nu är jag mammaledig, men annars sysselsätter jag mig som webbkommunikatör, fotograf och sångerska.

På den här platsen kommer jag dela med mig av sådant jag funderar över och tycker om. Vackra foton, ihopknåpade meningar, kläder, inredning och vardagligheter bland annat. Och Doris.

Jag är väldigt glad att du hittat hit. Välkommen!

Har du några frågor går det såklart alldeles utmärkt att höra av dig till mig på: pedersen.isabelle@gmail.com

Om att flytta från Stockholm till Norrland och sen ångra sig

Har fått ganska många frågor om det här med flytten till Norrland. För er som inte vet så flyttade jag och min man till Östersund för snart 2 år sedan, men inget blev som vi tänkte och efter 1,5 år valde vi att flytta tillbaka till Stockholm, dessutom som höggravid. Vanligast är väl att man flyttar hem när det vankas unge, pga lugnare och man kanske har familj nära som kan va barnvakt etc. Men vi gjorde alltså tvärtom. Varför, kanske man då undrar?

lägenhet_Ostersund_isabellepedersen

Pryder detta inlägg med bilder från vår lägenhet i Östersund, för den var så fin!

För det första så har jag aldrig drömt om att flytta hem till Norrland, det har känts väldigt långt bort för mig tidigare i livet. Jag älskar Stockholm av hela mitt hjärta och har alltid känt mig väldigt hemma här. Hösten 2015 hade jag dock en liten Stockholms-dipp. Jag var lite stressad, less på kollektivtrafik, less på att det var så dyrt med boende etc. I samma veva kom det ut en annons om att ett Bed & Breakfast var till salu i Östersund, vår hemstad. Och här började det alltså spinna i mitt huvud. Jag målade upp en drömtillvaro på två röda om hur vi bodde i en lugnare stad, drev vår egen lilla verksamhet, hade nära till fjällen och lugnet. När jag går igång på nåt så är det ofta svårt att stoppa, och vips satt vi där och hade skrivit kontrakt, sålt vår lägenhet i Stureby och köpt en ny i Östersund. Det kändes orimligt spännande.

lagenhet_ostersund_isabellepedersen

Men som ni kanske minns så sket sig hela kalaset (läs om det här), och helt plötsligt stod vi i Östersund utan jobb och visste varken ut eller in. Men vi bestämde oss för att ge det en chans och gick in för att renovera vår drömlägenhet för att trivas. Och så körde vi igång. Sökte jobb, drog igång renovering (och ja, ni ser ju hur fint det blev på bilderna. ;)).

Basse fick heltidsjobb (han jobbar inom försäljning), men för mig som har ett lite mer kreativt yrke var det inte så lätt. Jag fick ett vik som webbkommunikatör på tre månader men sen fanns det inga jobb ute att söka. Jag konsultlade lite mot Stockholms-företag, fick lite jobb på radion i Östersund, men blev ganska stressad över jobbsituationen. Utbudet på jobb, särskilt om man jobbar med content och sociala medier som jag gör, är extremt mycket smalare i Jämtland än i storstan.

lagenhet_ostersund_isabellepedersen

Så började det gnaga i mig. Det hade nog gnagt hela tiden men det växte sig starkare och starkare.  Jag är en ganska social person med ett stort socialt umgänge som jag är ganska beroende av, och jag märkte att jag saknade det så vansinnig mycket.  Kände mig helt enkelt vansinnigt ensam. Visst, jag har några få fina vänner i Östersund, men i Stockholm har jag liksom mitt crew. Mina bästisar. Och de är så viktiga för mig för att jag ska fungera. Dessutom hade jag inget jobb där jag fick ett sammanhang.

lagenhet_ostersund_isabellepedersen

Den absolut största komponenten som gjorde att vi flyttade tillbaka var det sociala umgänget. Jag höll på att bli tokig. En annan var jobb. En tredje var utbudet. Gillar helt enkelt storstad. Att det alltid finns en ny bar/restaurang/café att testa, att det finns så stort utbud av bio, teater, shopping etc. Att känna sig ensam i en stad där det inte finns så mycket att göra suger (obs! Om man t.ex gillar friluftsliv och sport, dvs har andra intressen än jag, finns det ju såklart jättemycket att göra. ;)) .

Jag gick helt enkelt på gatorna och kände precis som när jag var 17 och bara längtade därifrån, och det kändes som om jag inte kommit någonstans i livet. Ganska länge vågade jag dock inte säga nåt, vet faktiskt inte ens om jag vågade tänka att jag faktiskt ville flytta tillbaka. Kändes som ett sådant misslyckande. Men en dag tänkte jag tanken och märkte att jag blev helt lycklig. Och varför gå runt och vara olycklig när något annat gör dig lycklig? Nej, det går inte! Vi fick helt enkelt börja prata om det. Till slut tog vi beslutet att flytta tillbaka och det kändes bara så rätt i hela kroppen. Inte en sekund har vi ångrat beslutet.

lagenhet_ostersund_isabellepedersen

Så. Om du nu sitter i storstan och är sugen på att flytta till en mindre stad/landsbygd så är det ju alltid bra att tänka igenom vissa saker. Det första är ju det här med sociala sammanhang. Hur viktigt det är för en. För mig betyder det väldigt mycket, och det är inte helt lätt att komma in i nya sammanhang när man 30+ flyttar till en ny stad. Självklart går det, men man kanske inte alltid är så sugen heller utan saknar sina kompisar som bor hundra mil bort. Tror också att det är toppen att ha fått ett jobb innan så man har ett sammanhang att komma in i på en gång. Samt fundera på det här med lugnare tempo och intressen, det är ju också bra. Jag älskar ju att åka till fjällen då och då, och till Östersund, och nu när vi inte bor där är det helt underbart igen! Att få lugnet, familjehäng etc. Men att ha en vardag där gjorde mig uttråkad. Jag är helt enkelt en storstadsperson. Där är man ju olika, och det är ju bra att tänka igenom.

Till sist är det ju faktiskt så, att en faktiskt inte vet förrän en provat ibland. Och det är ju inte hela världen om det blir lite fel, även om det är lite jobbigt i stunden. Stockholm finns ju faktiskt kvar om en ångrar sig. Vi är ju ett strålande bevis på det! Och trots att det Östersund inte var rätt för oss, så är jag ändå glad att vi provade, fastän inget blev som vi tänkt oss. Annars hade jag kanske alltid gått och undrat hur det skulle kunnat bli. Dessutom är jag helt och fullständigt nykär i Stockholm igen.

SparaSpara

Dela på Facebook Dela på Twitter Dela på Pinterest 10 Kommentarer
Kommentera
Namn *
E-mail *
Hemsida / Blogg

  1. Anna skriver:

    Spännande, och det där med ensamhet i småstad kan jag känna igen. Dock vet jag massor med folk/släkt som bor i storstaden och har så länge gjort, och som är ganska ensamma. Som känner massa folk i Sthlm, men så småningom sprider ut sig i olika förorter iom familj mm. Så det blir ganska glest mellan besöken, pga småbarn, jobb mm. Det är så intressant med ensamhet…

    • isabellepedersen skriver:

      Man kan ju verkligen känna sig ensam precis vart som helst, så är det ju helt klart. Vet att det är väldigt många som känner sig ensam i storstäder också, när man väl känner sig ensam här blir det kanske mer påtagligt också, eftersom det händer så mycket runtomkring en. Ensamhet är en hemskt känsla när den inte är självvald.

  2. Ellen skriver:

    Åh. Så himla fint skrivet om något så skört. Förstår att det måste varit så himla knäppt med allting, att flytta från Stockholm på det sättet. Jag har gjort en omvänd flytt, från en liten stad i Småland till Malmö. Och jag älskar det, men tänker att det inte alltid är så. Ibland blir det bara fel, och då är det viktigt att komma ihåg att en faktiskt får ångra sig.

    • isabellepedersen skriver:

      Åh vad härligt att du trivs så bra! Malmö är en grym stad! Min pappa bor där, så har hängt en del i Malmö. 🙂 Men ja, en får ångra sig hur många gånger en vill! <3

  3. Malin skriver:

    Så skönt att läsa detta inlägget! Jag o min man bor i malmö men är båda uppvuxna 40 mil härifrån, typ på landet. Så när vi fick barn började vi fundera på att flytta tillbaka till Småland o köpa hus o allt det där. Men så var vi på besök lite för många dagar i somras o både kände att nnääääee, vi MÅSTE inte göra detta. Att få barn betyder inte att man måste ge upp sitt storstadsliv. Så jävla skönt att vi båda kom fram till det även fast släkt o familj där uppe vill att vi ska bo närmare.
    Tack för en jättefin blogg Isabelle

    • isabellepedersen skriver:

      Så skönt ju, när man kommer fram till att man faktiskt inte måste saker, och känner sig trygg i det beslutet. 🙂 tack för att du läser och kommenterar! <3

  4. Sanne skriver:

    Hej!
    Förstår dig verkligen och extremt bra att ni faktiskt vågade ångra er.
    Jag undrar – den grå färgen i rummet där bordet/skrivbordet står. Minns du vad färgen hette?
    /någonsomprecisflyttat

    • isabellepedersen skriver:

      Det är en grågrön färg, närmare bestämt S 3005-G20Y. Även kallad tant Johannas gröna. Googla på den så får du upp en massa bilder på hur den ser ut. Tycker den är superfin och väldigt behaglig! 🙂

  5. Malin skriver:

    Tack för detta inlägg! Jag är från Jämtland och har bott i Stockholm sen 4 år tillbaka, vi bara hamnade här av en slump och jag har haft svårt att förlika mig med att jag plötsligt är ”stockholmare”. Har fortfarande ganska mycket hemlängtan till Jämtland, men har inte bott där på 11 år (har pluggat och flyttat runt en del) och tror verkligen inte det skulle bli samma sak att bo där nu. Plus har väldigt bra jobb här i Stockholm, alla mina vänner här, min syster och mina systersöner här, mitt band här etc etc. Tror kanske inte jag skulle romantisera Jämtland lika mycket om jag faktiskt hade en vardag där uppe…

  6. […] Doris var också med i tidningen, gullunge! Det är en plusartikel, men om någon råkar ha plus på Östersundsposten kan man läsa artikeln här. Annars kan man läsa lite om mina tankar kring detta här på bloggen oxå. […]