Igår var jag i lite av en låtsatsvärld. Och nu när jag tittar igenom bilderna blir den inte ens då verklig. Jag kan inte förstå att den här världen ligger ett stenkast från mitt hus. Och att jag inte ens visste att den fanns. .För mig ryms de här miljöerna så mycket att jag nästan inte kan ta in det. Låter fånigt med det är så. Det är som jag blir totalt overloaded av intryck. Tankarna snurrar som om det vore alldeles galet och så pratar jag jättejättesnabbt. Jag vill veta allt om det här stället. Jag förhör min pappa som var där på sextio-talet och han berättar historier om människor som arbetade där och läskigheter om maskiner som gjorde dubbel-slag.
Jag vill ta in varje hörn, varje färgton, varje liten gnutta av detalj, varje liten spillra. Och spillror var det gott om. Så mest av allt vill jag att någon väldig rik människa med hjärtat på rätta stället kärar ner sig i hela alltet.
Jag vill inte ha busfabriker och bilhandlare och mekaniker där. Jag vill ha konsthallar, teater och dans scener. Och verkstäder för traktens alla kreativa människor. Jag vill ha Kulturskolan där och alla deras fantastiska föreställningar. Jag vill ha Dud där och alla deras fantastiska föreställningar. Och teater Orka. Jag vill ha allsången där och Katrineholmsrevyn. Och jazzklubben. Och musikklasserna. Och så vill jag en studio också, fast det är verkligen inte nummer ett på listan. Inte alls.
Tyvärr var det väldigt mörkt på de mest magiska ställena. Och kombon långa slutartider utan stativ var sådär. Men I´ll be back. Var så säker. Det enda problemet är att jag måste fråga mannen med den stora nyckelknippan för att få komma in. Och mota bort vakthundarna först, fast de finns nog inte där egentligen. Men sen så.
