Hur får man Mokkasin att rymmas i en bil?
Man vill ju liksom ha den rätta känslan nu när man är så speciellt inbjuden. Så under dagen har vi mest funderat och sagt att det är ju allt tur att jag har gjort så många olika passpartouter under åren. För kanske borde vi göra en tavelvägg där på Strömma, när vi ändå håller på.
Och lite havstema får vi ändå kosta på oss. När vi nu för en gång skull är så nära själva havet. Den där kameran kom idag. Helt magiskt vacker. Handgjord och på bästa sätt, sådant vi älskar. Den får såklart följa med.
Sedan tänkte vi såhär. Vi älskar ju böcker med. Så vi tar med våra favoriter i inspiration och för kreativitet.
Och kanske har ni sett de handgjorda ekorävarna på mitt instagram. De har ett par svankompisar också. Vi kör premiär för dem på Kustfolk! Dessa svantofflor är så åtråvärda att min dotter finkammade hela Mokkasinlagret i jakt på det hon hört knystats om. Det hela var ju egentligen en superhemlis inför födelsedagen. Men i smyg gick hon alltså på hemlig jakt med sin kompis. Och jag anade ingenting. Många timmar senare på kvällen, vid läggdags då sanningar brukar komma smygande, var hon otröstlig och ångerfull till max. Såklart att man inte gör såhär, inte ens när det handlar om de vackraste tofflor man någonsin har sett. De mest magiska. Och i surmulen min och tårfyllda ögon berättade hon hur hjärtat nästan hade stannat när hon såg dem. Hur hon kände att hon dessutom var tvungen att prova dem. De var som om hon drogs till dem. Och då, ja då de satt på hennes fötter, var det som världen var förtrollad. Som om hon svävade på ett hav fullt med svanar. Hon såg miljontals av svanar framför sig. Och hon liksom flöt med dem. På vågorna. Det var nästan så hon kände sig som en svan själv…. Och så började hon stortjuta igen. Blåst på överraskningen till födelsedagen liksom.
Det är då man ska vara allvarlig och säga, ja då blir det kanske inga tofflor i present. Istället sa vi att hon skulle försöka glömma bort dem. Det var ju ända en dryg vecka kvar. Det första hon sa när hon vaknade morgonen efter var ”jag har världens bästa minne, jag kommer aldrig glömma dem”. Och sedan var det kört igen.
Såklart en massa knästrumpor.
Och blommiga pappersark. Kolla magneterna. Nomi undrade om vi hade gjort ett kärleksjobb när hon såg pilarna.
Våra finaste babykläder i ekobomull tar vi med. Och håll alla era tummar om att vi får en bedårande leverans i morgon. Hoppas, hoppas!
Ni kommer väl och säger hej?!
