Om att vara mer eller mindre trendkänslig
Ni vet hur det är ibland, man faller direkt för något man ser och känner i magen att det där är min stil.
”Det är ju verkligen jag” tänker man.
Så var det för mig och Beni Ourain. Ja, alltså de svartvita marockanska mattorna som många förknippar med trendskaparen Malene Birger. Kärlek vid första ögonkastet.
När jag började leta efter ett eget exemplar var de fortfarande rätt svåra att få tag på i Sverige och kostade en hel del. Jag hade bestämt mig dock. Jag letade istället utomlands och fann snabbt vad jag sökte till ett bättre pris och skeppade alltså hem en skönhet direkt från Marrakech.
Ända sedan jag rullade ut min alldeles egen Beni i vardagsrummet har kärleken bestått. Men den har fått sina törn. En tid efter att Beni flyttade in kändes det nämligen som om hela inredningssverige exploderade av svartvita marockanska mattor. Olustkänsla. Måste alla gilla precis den här mattan?
För en tid sedan skrev jag också en krönika om hur man kan tolka signalerna på att en trend är på väg bort, nämligen att det massproduceras kopior av produkten. Tiden har nu kommit. Tiden då varje lågprisvaruhus har sin egen Beni i sortimentet. Irritation.
När jag skrev den krönikan hade jag faktiskt min älskade Beni i bakhuvudet. Även om det inte var något som kom fram i texten, hade ändå en läsare lämnat en svidande kommentar om min Beni, nämligen:
”Med risk för att vara lite brutal, men du sa ju att du städade bland trender, så det är ganska klart att de MaleneBirgerinspirerade svartvita marockanska mattorna snabbt är på väg på väg åt samma håll”.
Rub it in. Liksom.
Självklart känns det inte bra att ha investerat i en produkt som sedan kopieras och säljs för en spottstyver av originalets värde. Och vad gör man nu då? Blev min Beni mindre snygg för att det ligger en Ellos-Beni i var stuga. Ska jag göra slut med Beni? Ut på Blocket med Beni kanske? Snabbt som tusan till och med innan Beni tappar sitt marknadsvärde?
När det här händer, alltså att man slår till på något som man tycker är rätt unikt, men som sedan blir hysteriskt trendigt, har jag noterat att den så kallade early adoptern alltid måste ursäkta sig. Även jag, i början av denna text. Jag läste till och med ett inredningsreportage där ägaren av en populär lampa var tvungen att förklara att just hennes exemplar var en prototyp, inte alls samma handgjorda äkta designlampa som alla andra har. Först. Bättre. Inte som alla andra.
Lite som med de massproducerade, men limiterade (!?), New York-affischerna som till och med alla laggards, på ren svenska alltså kreti och pleti, har fattat är galet populära. Även de ursäktar sig med kommentaren att de är medvetna om att alla andra har den. Ändå vill de ha den. Det ligger i en laggards natur. De känner sig trygga i att de är helt rätt då till skillnad mot early adoptern som mår dåligt av att vara som alla andra.
Självklart har jag även jag en sån affisch här hemma. Från första utgåvan. Men fortfarande i en rulle, då jag inte vet om jag tycker det är värt att kosta på en inramning. Jag har funderat över det några år nu, kan man säga. Knappast några samlarobjekt, trots den limiterade upplagan, tänker jag. Vad kommer att hända med alla dessa affischer?
Det kan alltså bli ett stort problem för somliga om man är för snabb på en trend. Konsekvensen blir att ett beslut måste fattas. Ska man stå ut med att, som i mitt fall, gå från att vara en medlem i fräscha ”early majority” till en i det segare gänget ”late majority”? Behåller jag Beni tillräckligt länge, kanske jag till och med blir en ”laggard”. Fan, vad deppigt.
Men jag har bestämt mig. Trots en törn som sagt, min kärlek till Beni består. Jag tänker att Beni inte längre är en väldigt trendig matta. Utan en klassiker. He’s a keeper.
Ulrika Randel
