Jag hör hemma i den natur som avtar för att sedan lämna.

Allt övergår, från det skarpa till det dova.
Jag tänker på det när jag kör längs vägen mellan min arbetsplats och mitt hem. Det finns inte längre några tydliga gränser mellan löven på träden, ingen explosion.
Det röda och det gula sticker inte längre i mina ögon, allt är varsamt.
Det slår mig att det är i dessa tider jag trivs bäst. Precis som vårens första sol och försommarens gröna gräs aldrig har landat väl hos mig.
Jag hör hemma i den natur som avtar för att sedan lämna.

November ligger framför. Och jag sjunker djupare in i mig själv.
Som alltid.
På söndagar kör jag genom bokskog fram till ett litet slott där jag sitter på en yoga matta på andra våningen, jag lyckas till större del än vad jag trott, att delta utan självmedvetenhet.
Jag kommer att fortsätta så, för att se vart det tar mig. Jag tänker att det kommer aldrig att vara så lätt och samtidigt så svårt att göra, som i november.

Längst ut på mina fingertoppar blir huden torr och liksom fnasig, det bildas små små sprickor, och jag tänker på allt som är trasigt.
Det finns ingenting i det som längre skrämmer mig.
Inte ens de allra vassaste av kanter.
Min bästa vän säger att jag förmedlar känslor med ett visst eftertryck. Och jag tänker att hon har rätt i det.
Jag tänker att jag förlorat mycket för att jag bibehållit en bild av mig själv som transparent. En bild som bara till viss del är sann.
I min avslutande mening säger jag någonting i stil med, att du är inte som jag.
Och hon svarar att hon vet.
Hon försäkrar mig även mjukt, att det är någonting som hon har fått lära.
Att ha ett öppet hjärta.