Sommaren flöt förbi. Hon med den vackraste fantasin och de stora tankarna fyllde tre år.
Hon som kom i tid med vildhallonen en klibbig julimorgon och förändrade mina sinnen och fick mig att förstå att tiden inte väntar, inte på någon.
Min man bakade hennes födelsedagstårta, tre våningar med vitchoklad pannacotta och citronmarmelad.
Jag håller dagarna hårt utan att för den skull krampa. Det är en konst. Jag vet.
Vet för att jag känner tydligt då jag faller över.
Det är att leva i framtiden, att vilja äga nuet, snarare än att befinna sig i det.
Allt är flyktigt här och vetskapen om att så mycket kommer att falla i glömska sticker på insidan.
Min dotter finns där som en ständig påminnelse.
Jag minns inte vem hon var innan hon fick ett språk. Fragmentariskt men inte nog för att se och känna henne. Det är inte som med annat som passerat eller gått förlorat.
Tiden är för knapp. Den då de är barn. Den hinner aldrig lagras i detalj.
Det är inte som med den brandgula heltäckande mattan som klädde trappstegen upp till ovanvåningen i mitt barndomshem. Den finns så tydligt hos mig, känslan under mina fötter, det dunkande ljudet och sedan greppet kring den sista stolpen då jag svingade mig förbi de nedersta trappstegen och landade i det där rummet som min mamma valt att måla helt i blått.
Det är lite sorgligt så, vår oförmåga att kunna välja det om lagras.
Erfarenheten gör mig eftertänksam.
Med honom stannar jag på varje trappsteg så länge det är möjligt.
