Ni vet det där med att andras skrot är någon annans skatt. Det finns såklart de som skakar på huvudet och inte riktigt delar min entusiasm när det kommer till den biten men det bjussar jag på. Bara jag får rota runt exakt där man minst anar att hitta något är jag nöjd.
Egentligen började det där lyriska redan igår, vid omklädningsrummet på snickeriet. Alltså! De där skåpen! Och stolen. Och anslagstavlan! Och hej och hå vad jag ojade mig. De arbetande där på snickeriet var inte riktigt av samma glädje och lyckorus över just detta. Faktum är att de stirrade en smula skeptisk på hon som verkade vilja packa med sig varenda pinal därifrån.
Men i alla fall, det var då jag började tänka på att det kanske finns annat. I förråden, som ska slängas men kanske bara behöver lite remake, lite kärlek och lite tvätt för att få sin glans tillbaka. Som den här arbetsbänken, kommer att sitta som en smäck som ett underrede till ett bord som ska byggas av gamla plankor från själva stället.
Jag menar hur fint vore det inte om vi rodde ihop stundande projekt på det som finns gömt i samma hus.
Det finns några dörrar som är väldigt låsta men frågar man så kommer man oftast vidare.
Tycker väldigt mycket om detta ställe och den förälskelsen blev ju inte mindre när vi låst upp en av dörrarna.
Bara väggarna får mig grön av avund.
Sedan orkade jag nästan inte mer. Förstår ni när man öppnar upp alla fönster? Och ställer upp dörrarna mot sommaren. Eller vilken årstid som helst går bra. Jag har ju en dröm om en plats som bara är en ateljé kort och gott. Som man bara fyller med allt kreativt man bara önskar för stunden. Bara rymd och vackert och nästan tomt när det inte händer. Ljus och tomma ytor för att sedan fylla med all världens härlighet. Såklart skulle jag ta miljarder bilder här och sätta lika många andra projekt i rullning. Och hjälp vilka middagsbjudningar med alla fina man skulle kunna fixa. Sådana där sammankomster där allt bygger på pratet mer än något annat. För det andra finns redan. Och allas kids som hänger vid skateparken skulle få hälsa på precis när de än ville för att jag tänker att det är allt lite spännande när vi syr kostymer och tillverkar rekvisita som ser allt annat än på riktigt ut. Ni minns ju det här stället som brann och som nu mest är spillror kvar. Då drömde jag ju också. Så det stod härliga till. Och om skolan. Här finns ju ett ställe som fortfarande är helt och som absolut finns planer för. Det enda problemet är att planerna inte är mina och jag äger varken nyckel eller plats. Tur att jag äger drömmarna i alla fall. Livet blir mjukare på så vis.
Liksom bara att släppa in ljuset. Helt otroligt faktiskt, att de bara står där.
Så tacksamma av allt vi fann och som ska få komma fram i ljuset. Det kommer att bli så fint.
Och här kryper vi upp med kuddar och plädar och tittar när snön faller genom iskristallerna som bildat sitt mönster på hundraåriga glas. Och när solen försvinner i vintrig eftermiddag så sätter vi igång. Jag tänker att vi gör något åt det här hållet.
Vi ska bara städa lite först. Det sägs att duvorna är lika förtjusta i stället som vi.
