Så svårt det är. Att komma tillbaka. Jag tror att det hände när jag och fina Mia var i Varberg hos lovely Krickelin och Miranda Rebecca. Med bloggdrottningarna Johanna, Sofia, Frida, Hanna och Hanna. Jag började tvivla på mig själv eftersom jag har en idé om hur jag vill skriva min blogg. Men jag har just nu inte tid att göra den på det viset. Och så hann jag inte riktigt med att skriva inlägget om hur fantastiskt fint ordnat det var av Krickelin och Miranda Rebecca. Och hur fantastiskt roligt det var att träffa de andra. Kära återseenden och nya fina möten. För att inte prata om Varberg. Eller jo, för guds skull prata om Varberg. En ny kuststad i mitt hjärta som jag så väldigt gärna ville ta mig till i sommar för mer SUP, god mat och skönt häng med familjen. Men så blev det inte så. Och då blev det liksom ingenting. Ingenting om det som hände hos mig när jag äntligen vara tillbaka på havet på en bräda. Ingenting om att jag för 14 år sedan lärde mig vågsurfa på Lanzarote och sen åkte helt själv till Bali och surfade vidare. Jag älskade det. Jag bodde vid den här tiden i Stockholm och var medlem i Stockholms kajakklubb. I våras när jag fick testa på SUP för första gången hos Krickelin i Varberg kände jag att jag hittade tillbaka till delar av mig själv som jag lite tappat bort. Fast jag bor vid havet och älskar promenera och bada största delarna av året så har jag saknat att kunna bege mig UT på havet. Båt har vi absolut inte råd och tid med. Men stand up paddling. Det här var något nytt och spännande som jag verkligen skulle kunna förlora mig i. Och det är just det. Nytt och spännande får inte plats i mitt liv just nu. Det finns så mycket annat som är nytt och spännande. Två nya familjemedlemmar som ständigt behöver mig. Nya roliga uppdrag inom jobbet att förlora mig i. Jag är en sån där som går all in. När jag inte mäktar med det har jag svårt att finna balans. Jag menar, egentligen behöver jag ju inte utesluta SUP ur mitt liv bara för att jag inte hinner göra det varje vecka, månad eller kvartal. Och jag kanske inte behöver känna press att den här bloggen ska vara på ett visst sätt. När jag var i Grekland i början på augusti hände en sån himla fin sak på vår andra dag. Fredrik och jag var ute på promenad med Svante och Charlie när en tjej kom fram till mig och berättade att hon läser min blogg. Vi pratade lite och jag frågade vad hon tyckte om Lovely Life och om hon läste andra bloggar och så. För mig känns det helt overkligt att någon enbart skulle läsa min blogg. Men tänk, hon sa att hon faktiskt mest läste min blogg (inte mycket att läsa på sistone då då…) Hon tyckte att jag hade fina bilder. Den lyckan alltså. TACK! Jag var så smickrad och förvirrad när vi sågs att jag inte kommer ihåg om vi hälsade ordentligt. Men om du läser det här så varmt tack för att du sa hej! Och varmt tack för att du gav mig en kick att fortsätta. Nu är tystnaden bruten. Nu är det bara att köra. Hej bloggen! Hej från Beau Marché i Köpenhamn!
